ÅSIKT

Lojaliteten med Bush kan knäcka Tony Blair

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Som en avslagen öl”, ”ett verkligt fiasko”, så sammanfattar den brittiske utrikesministern Jack Straw sin regerings rapport om Iraks militära kapacitet och farlighet.

Rapporten, delvis ett plagiat av en gammal avhandling, påstod att Irak kunde mobilisera massförstörelsevapen inom 45 minuter och att Saddam hade nära relationer med al-Qaida. Med stöd av lögnerna gick Storbritannien in i USA:s krig.

Straw, utfrågad av en specialkommitté inom utrikesutskottet, tog inget personligt ansvar. Alastair Cambell, Blairs särskilde spindoktor, var den skyldige, menade Straw. I ett tretimmarsförhör sa Cambell att allt var BBC:s fel.

Den brittiska allmänheten drar andra slutsatser. Tony Blair var länge respekterad för sitt krigsengagemang, trots att miljonstora antikrigs-demonstrationer drog genom landet.

Nu, när massförstörelsevapnen förblir okända, regeringens propaganda avslöjats, kaos och död härjar i Irak, sjunker Blairs popularitet till nivåer ingen kunde ana. För första gången läser valsociologer ut Blair som en belastning för sitt parti. Han betalar priset för lojaliteten med den amerikanska krigshögern: Väljare försvinner, ministrar hoppar av, antalet partimedlemmar är lägre än någonsin och stora, tidigare Blair-lojala, fackförbund hotar dra in sitt stöd till new labour.

Förtroendekrisen för Blair undergräver också hans Europa-politik. Endast 23 procent säger sig vara beredda att följa Blair och hans nybildade kommitté för Europa in i EMU.

Tony Blair är anhängare av EU:s ekonomiska ideologi men motståndare till den politiska. Han säger nej till federalism, demokratisering rentav till rättighetskataloger och strejk-rätt.

En tämligen normal vänsterhållning borde vara den omvända. I Storbritannien har liberalerna tagit hand om den progressiva EU-politiken och delar av krigsmotståndet. Det är till liberalerna, kontraster till svenska folkpartister, som new labour förlorar väljare.

Självklart måste skatterna höjas för att rädda välfärden och attackera det gamla museala klassamhället, säger ledande liberaler. Tony Blair försäkrar att new labours hela ideologi vilar på att skatter inte höjs, inte ens på extremt höga löner.

Ministrar som har andra åsikter ombeds hålla tyst. Statsråd som lämnat regeringen konstaterar att klasskillnaderna ständigt växer och att England ännu rymmer socialt elände som på Dickens tid. Och fackliga ledare ställer frågan: Behöver vi new labour?

”Tony har förlorat sin känsla”, säger politiska experter. Kanske det, nedslitningseffekten också på den mest briljante politiske ledare är ohygglig.

Nedgången för new labour kräver dock andra, viktigare förklaringar. Partiets nödvändiga moderniseringsarbete har alltför lite attackerat de klasstrukturer som sorterat ut så många i fattigdom och utanförskap. Kristen moralism har ersatt radikal reformism. I de frågorna kunde ändå Blair föra en annan politik än George W Bush.