ÅSIKT

Från Macbeth till Doris Lessing

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den skraltiga hyrbilen skakade genom de skotska highlands, förbi Birnam där Macbeth besvor döden och Glen Coe där engelsmännen slaktade stora stycken av MacDonald-klanen.

Jag sökte inte blod och död bland highlanders utan konst och kultur i Edinburgh. Festivalen pågår några intensiva augustiveckor. I en liten park i centrala stan trängs världsförfattare med kaffeautomater och boktravar.

De verkligt explosiva talarna är kvinnor: Susan Sontag, Doris Lessing och Barbara Ehrenreich.

Lessing, snart 85, var på ett omstritt besök för ett par år sedan. Hon, oöverträffad bland europeiska författare, sa att feminister borde syssla mer med att kämpa för lika lön och anställningsvillkor än att gnälla över männen.

Den här gången driver hon mest med Tony Blair, Beatles och 60-talsflum.

- All you need is love, sa hon apropå Beatles gamla låt. Vilket nonsens. Har vi blivit hjärndöda?

Och om Blair: "En skrämd hare som sprider floskler omkring sig. Jag är snart beredd att rösta på tories."

Barbara Ehrenreich, som attackerades av borgerliga kvinnor för sin studie om de exploaterade "arbetande fattiga" i USA, presenterade i år sin antologi "Global Woman". En studie av det världsomspännande kvinnoförtrycket.

Majoriteten av dem som lämnar Sri Lanka, Filippinerna, Mexiko, Ryssland och de baltiska staterna är kvinnor. De tvingas in i sexindustrin och i dramatiskt växande utsträckning i privat hushållsarbete.

En av Ehrenreichs teser är att vita medelklasskvinnors frigörelse och karriär köps till priset av utsugning av den fattiga världens kvinnor. Ehrenreich är tydlig om den rika världens patriarkala system. Hon ser hur de fattiga männen, de som far med sina hustrur till Europa och USA, ofta lämnas utanför arbetslivet. De försörjer sig i växande utsträckning på sina hustrur, använder deras pengar på droger och sexinköp. Om de inte blir småkriminella. Männens minskade självrespekt för med sig ett allt hårdare våld mot kvinnorna.

Ehrenreich och hennes medförfattare berättar om kvinnor från Sydostasien som flyr eller köper sig till välbeställda europeiska eller amerikanska hem. Efter sig lämnar de ofta egna barn. Separationen kan hålla i sig i tio år. Vården om de egna barnen ersätts av skötseln av barn till välavlönade vita föräldrar. Den egna modersidentiteten ersätts av ett nanny-system som man så länge kunde se i exempelvis Sydafrika.

Kvinnorna berövas sina fundamentala mänskliga rättigheter och tvingas acceptera låga löner, avsaknad av social trygghet och anställningsskydd. Arbetsmarknaden har blivit rasistisk, menar Ehrenreich. De vita barnen lär sig, när de passerat nanny-stadiet, att förakta den sortens arbete. Apartheid skrivs in i våra demokratiska samhällen.

Ehrenreich kräver främst fackliga rättigheter för de invandrade kvinnorna och hon lämnar oss långa listor på medborgarrörelser mot trafficking och annan exploatering.

Hon nämner inte en enda feministisk organisation. Slarvigt nog glömmer jag fråga varför.

Olle Svenning