ÅSIKT

Jag vill ha ett starkt Europa men inte euro

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Pehr G Gyllenhammar, den ständige förloraren, har vittnat om sitt ja till euron. Inte så märkvärdigt. Hans Round Table-grupp av direktörer skrev en gång i tiden ut grundreceptet på EMU. De hade hjälp av ”Aktionskommittén Europa” med Peter Wallenberg som ledande medlem.

Ericsson-direktören Svanberg knöt i veckan an till den näringslivstraditionen i en DN-artikel, annars mest uppmärksammad för att han fick hjälp av Anna Lindh.

Denna tekniska samverkan är inte särskilt skakande. Staten och kapitalet har huvudsakligen varit väl förenade ända sedan LO:s Arne Geijer och SAF:s Bertil Kugelberg gjorde gemensamma världsturnéer i den svenska modellens tjänst.

Fast alliansen med Ericsson är riskabel. Bolaget har tömt för många småsparares tunna aktieportföljer.

Carl Bildt meddelar i förordet till sin nya bok Uppdrag Europa: ”Att skriva böcker förutsätter egentligen att man inte gör så mycket annat.”

Bokens språkliga horrörer och grova sakfel visar att Bildt haft mycket annat för sig. Bildt tar med läsaren till Storbritannien, där ”fru Thatcher vässar klorna”. Labour vill slippa en uppslitande folkomröstning om euron, skriver Bildt. Partiet vill undvika det politiska kaos som härjat Sverige sedan Bildt drev fram folkomröstningen.

Carl Bildt gör en häpnadsväckande tolkning av den mångtusensidiga EMU-utredningstext som den brittiska regeringen publicerat. Allt pekar på ”ja”, skriver Bildt. Herregud, de ledande brittiska experterna liksom finansminister Gordon Brown skjuter sönder och samman hela stabilitetspakten. Dess regler om budgetunderskott och statsskuld, likstela som Hoovers och Coolidges amerikanska 20-talspolitik, hindrar enligt de brittiska utredarna regeringar från att låna till offentliga investeringar i utbildning, transport, vård. Illa nog för de gamla europeiska länderna, skräckinjagande för de nya med oerhörda behov av ny, fungerande och konkurrenskraftig infrastruktur. Ekonomerna varnar för inställd catch up-effekt.

Sånt grubblar inte Bildt över. Han tänker ekonomi som Jan Guillou.

Även på geografisk distans kan jag ana en lätt sorg över att sakna Bildts och hans åsiktsvänners problemfria Europa-entusiasm. Ungefär samma, lite banala känsla som när man möter glödande religiösa. EMU-valet är helt enkelt ett helvete. Jag tror inte på eurosystemet men önskar ett starkt gemensamt Europa, ett alternativ till det alltmer hotfullt krigiska och reaktionära Bush-USA. Hur röstar man då?

Lantarbetarna i Estremadura ska för sina tillfällighetsarbeten få betalt i samma valuta som strömmar genom börsen i Lyon eller Barcelona. Men, säger både Bildt och Göran Persson, det är minsann också skillnad mellan inre Norrland och Stockholm. Just därför finns det ett utvecklat system för inkomstöverföringar och regionalpolitik. EU:s budget uppgår till 1,4 procent. Inte mycket för arbetarna i Andalusien. De får anpassa sig: sänkta löner, arbetslöshet eller flytt. Jag är inte säker på att Banken i Frankfurt har tid med EU:s fattigdomskris. I Bildts bok finns många diplomater men inga löntagare.

Euron är ett vapen mot dollarimperialismen, säger vänsterstrateger. Är huset Wallenberg underrättat?

EU däremot skulle kunna stå för ett sådant motstånd, särskilt när de nya medlemmarna bytt sin amerikanska lojalitet mot en europeisk. Om folkomröstningen ändå hade handlat om en ny, demokratisk EU-författning och inte detta mynt.

Fjorton dagar kvar. Måste man säga ja till euron för Europas skull? Eller går det att säga nej i väntan på ett nytt EMU, åtminstone befriat från stabilitetspakten. Den som Prodi kallat ”dum”. Jag fortsätter förhandlingarna med mig själv.