ÅSIKT

London, var god dröj

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Telefonen plingade till en enda trött signal, sedan la den sig till ro. Kvällen var sen och det var söndag. All kommunikation med omvärlden dog. Grannen släppte fram mig till det privatiserade telefonbolaget. En datorröst svarade: ”Möjligen kan vi öppna er telefon på torsdag. En ingenjör arbetar med uppgiften.”

Torsdag. Jag måste lämna ett bokmanus och läsa korrektur till på tisdag. Min dator är helt beroende av en telefonförbindelse. Bredband går inte att installera: ”Er dator är för ny för vårt system”, sa telefonbolaget.

Datorrösten igen: ”Vi kan koppla era samtal till mobilen.”

Mobilabonnemanget, ruinerande dyrt, har jag med stor möda lyckats säga upp. Mobilen fungerade nämligen inte inomhus.

Postarbetarna har strejkat en vecka mot företagets rovdrift på personalen och rasistiska attacker mot chaufförer och brevbärare. Postfacket vann till slut och i veckan ramlade en check in genom brevlådan. En viss tröst.

– Den här checken går inte att lösa ut. Ni måste åka till er egen bank, sa en loj banktjänsteman.

Det han kallade min bank ligger en timmes tunnelbaneresa längre bort. Gula linjen skulle hjälpa mig dit. En röst dånade över oss: ”På grund av tekniskt fel kommer det inga tunnelbanetåg de närmaste timmarna.” Liknande budskap upprepas flera gånger i veckan. Några tunnelbanelinjer har legat nere månadsvis.

”Modernisera eller dö”, så tydligt uttryckte Tony Blair alternativen för snart sju år sedan. Britterna grubblar fortfarande över svaret.

Jag lugnar ner mig med ett lager gamla tidningar från Sverige (sen postgång). Jag läser om en konflikt mellan Göran Persson och Margot Wallström. Senast jag träffade dem satt de vid ett middagsbord och höll varandras händer. De bytte vänligheter med varandra. Inte ett ord kan ha sagts om att Wallströms tjänst i EU ska dras in. Hon bör fortsätta i Bryssel, tids nog kan hon komma hem och bli partiledare.

Borgerliga politiker och tidningar föreslår, inställsamt och beundrande, Carl Bildt som EU-kommissionär. Carl Bildt är mest misslyckade statsminister Sverige haft under efterkrigstiden. Till och med Ola Ullsten lyckades bli omvald som regeringschef.

Många, också vi på Aftonbladets ledarsida, var positiva till Bildts Bosnien-utnämning. En felbedömning, som jag bär ansvaret för. Jag såg inte hans begränsade perspektiv och visste inte att ett av hans långsiktiga mål var att tjäna Adolf Lundins oljebolag.

Carl Bildt har skrivit ett par självförtjusta böcker. Han berättar bland annat om sina kamp för demokratin i fascismens Spanien och Portugal. Bildt var inte i närheten av demokratiledarna. Han umgicks med Francos informationsminister och Caetanos lätt demokratifernissade unga hov. Då och då strök han omkring på maoistmöten.

I böckerna finns inte Bildts svassande hyllningstext till Silvio Berlusconi. Att EU skulle välja en svensk Berlusconi-beundrare till sitt centrum är utesluet. Lika dött som tanken på Bildt som statsminister.

Jag satte mig på British Library med en samling böcker om Jugoslavien-krigen. Jag ville läsa om Carl Bildt. Hans nämns ytterst sällan och då helt i förbigående.

Någon skriver att han föreföll illa informerad, andra driver snobbigt med hans svårighet att tala utländska språk. Den förste som hittar en icke-svensk författare som hyllar den gamle moderatledarens insatser i Bosnien, ska jag bjuda på julbord eller något annat meningslöst.

Olof Mellberg fick Guldbollen. Som Lars Lagerbäck brukar säga: När svenskar ska välja mellan en försvarare och en anfallare, vinner försvararen.

Tord Grip berättade för mig att Henke Larsson utsetts till Storbritanniens ”bäste färgade spelare”.

– Sådana galna utnämningar kan bara ske i ett gammalt imperium, sa den kloke Grip, en typisk forward.

Olle Svenning