ÅSIKT

Nordirland strider – med valsedlar

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den irländska trikoloren vajar över Falls i västra Belfast. Bobby Sands unga ansikte lyser från otaliga väggmålningar. Runt honom finns bilder på de andra IRA-fångar som hungerstrejkade till döds 1981.

Mittemot ligger en minneslund som påminner om de ungdomar från Falls som dött i kampen mot den brittiska kolonialmakten. Mot det styret gjorde IRA och Sinn Féin uppror.

På Sinn Féins Falls Road-kontor diskuterar vi valprognoser, inte militärt våld eller terrorism.

I 30 år pågick mördandet och barrikadbyggandet, ofta med Falls som centrum. Mer än 3 000 dödades.

Gerry Adams, Sinn Féins partiledare, räknar med att vinna fem av de sex mandaten i västra Belfast vid valet i dag. Sannolikt blir partiet större än SDLP, de stillsamt nationalistiska socialdemokraterna som under John Humes ledning betydde mer än andra för Good Friday-uppgörelsen 1998.

Den gav Nordirland ett parlament, övervakat av ett medborgarforum och av människorättsorganisationer.

Jag lyssnar till Sinn Féin-aktivisterna och tänker på Olof Palmes gamla tes: Dagen efter segern måste revolutionärerna bli praktiska reformister.

Martin McGuinness, en gång ledare för ett av IRA:s militärkommandon, blev utbildningsminister. Alex Maskey förvandlades från fånge i koncentrationslägret Long Kesh till borgmästare i Belfast. Gerry Adams kan mycket väl bli vice premiärminister när parlamentet öppnar efter ett år av brittiskt direktstyre.

Sinn Féins konkreta valprogram, påtagligt likt SDLP:s, rymmer allt från kamp mot kärnkraft till ökat stöd åt akutsjukvård, mer resurser till skolorna och civiliserad lag-och-ordning. Viktiga reformer också i Shankill-området, en halvtimmes promenad men en politisk avgrund från Sinn Féin-land.

Shankill är ett förfallet och proletariserat hem för lojalister. 80 procent av männen saknar elementär utbildning.

De söker bekräftelse i extremistiska protestantiska organisationer, ofta beväpnade.

De flesta röstar ännu på den åldrande pastorn Ian Paisley med son och marscherar för unionen med Storbritannien.

Här skymtar två av Nordirlands historiska tragedier. Progressiva samhällsklasser har splittrats av religionen och de fanatiska Paisley-protestanterna vill än en gång mobilisera hatet för att slå sönder fredsuppgörelsen. De är på väg att skapa uppror i det hittills största unionistpartiet UUP, lett av den svage David Trimble. Tony Blair har i sista sekunden skickat ut nödsignaler till stöd för den konservative Trimble.

Efter kriget är det riskfritt att bo på gamla hotell Europa, förr så sargat av kulhål och bombskador: ”Bill och Hillary Clinton bodde här när de hjälpte oss med freden”, säger portiern.

Inga valarbetare har gjort mer för Sinn Féin och Gerry Adams än paret Clinton. Deras kandidat kommer säkert att göra ett betydligt bättre val än Tony Blairs.

Olle Svenning