ÅSIKT

Anna Lindh sa nej till Nato

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Anna Lindh polemiserade mot ”neutralitetsromantiker” och ville frigöra regeringen från att i tid och otid hysa högljudda uppfattningar. Sveriges röst skulle, menade hon, framföras inom EU.

Det resonemanget för Dagens Nyheter i en ledare, som driver den besynnerliga tesen att Laila Freivalds befinner sig i opposition till Lindh. Som om en nyutnämnd, diplomatiskt oerfaren politiker med begränsat internationellt kontaktnät omedelbart skulle angripa sin företrädare.

Dagens Nyheter vill gärna skriva in Lindh i sin egen politiska värld: Leve Nato och löje över den sorts internationella solidaritetsideologi som förknippas med Olof Palmes epok.

Anna Lindhs politiska ideologi är värd att diskuteras och prövas. En slutsats är dock fullkomligt solklar: hon var motståndare till Nato-medlemskap och ville inte att svensk utrikespolitik skulle underordnas amerikanska intressen. Nato betecknade hon inte sällan som en obsolet organisation.

Anna Lindh blev med tiden engagerad EU-anhängare. Hon tillät sig dock att driva frågor vid sidan av EU eller för att påverka EU-opinionen. Ett exempel är hennes engagemang för kurderna i Turkiet och för kvinnornas rättigheter i det landet, men också exempelvis i Iran.

Hon var stark kritiker av det tidigare uttalat auktoritära turkiska styret. I takt med demokratiseringen tilldelades hon en annan roll och hedrades med att skolor lånade hennes namn.

Lindhs starka engagemang för den palestinska befrielsen och därmed kritik av den israeliska högerregeringen följde Palme-traditionen mer än EU:s ibland något försiktiga.

Israels demokrati balanserar på en skör tråd, sa hon och pekade entydigt ut Sharon-styret som huvudansvarig för konflikten i Mellanöstern. Anna Lindh utsattes följaktligen för våldsam kritik från den israeliska regeringen.

Hennes kritik av Bushs USA var betydligt mer avancerad än EU:s. Det kunde gälla villkoren för de godtyckligt inspärrade fångarna i Guantánamo, krigen i Irak och stormaktens vägran att skriva under internationella avtal om miljö, internationell rätt och kärnvapennedrustning.

Anna Lindh hänvisade mer än någon annan socialdemokratisk politiker till Olof Palme och hans grundläggande teser om nedrustning, dialog nord–syd och gemensam säkerhet.

Hon använde förvisso EU:s politiska kraft; fredsarbetet i Makedonien är ett exempel. Högljutt, för att använda DN:s bildspråk, drev hon ett länge motvilligt EU att engagera sig mot trafficking, utveckla konfliktförebyggande arbete och bekämpa miljödumpning i tredje världen.

Tolkningen av Anna Lindhs politiska gärning är, om sånt måste sägas, långt ifrån färdig. En sak är emellertid klar: hon stod betydligt närmare Olof Palme än de liberaler som i ett halvsekel vänt sig till Nato för att få frälsning.

Olle Svenning