ÅSIKT

Reinfeldt och hans bröder

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den europeiska borgerligheten fick två nya ledare hösten 2003: Fredrik Reinfeldt och Michael Howard. De tillhör samma politiska allians och vill inom kort ta över regeringsmakten från sittande socialdemokrater, Göran Persson och Tony Blair. Howard, drygt tjugo år äldre än Reinfeldt har redan hunnit vara minister. Han skötte inrikesdepartementet hos Margaret Thatcher och uttalade sig för dödsstraff och ville gärna spärra in barn i fängelse.

För tillfället spurtar Howard mot valdagen den 5 maj. Hans mest entusiastiska anhängare är sådana som brukar kallas the little Englander, det nationalistiskt inskränkta och bigotta småborgerskap som finns inom alla samhällsklasser. Reinfeldts brittiske kollega vill hålla Storbritannien utanför Europa och han skräms med att EU kan bli socialt. När parlamentet röstade om de homosexuellas rättigheter ställde sig Howard i nej-kön. Hans stora tunga valprojekt riktar sig mot invandrare, flyktingar och asylsökande. Howard varnar för raskravaller och blod. Sånt har ingen brittisk politiker sagt sedan Enoch Powells dagar, en klassisk bildad konservativ, djupt rasistisk.

Dagens högerledare vill placera de asylsökande på en ö utanför kungariket, där de ska övervakas, undersökas och hälsotestas. Storbritannien ska drastiskt inskränka kvoten för flyktingmottagande. När den är fylld ska alla avvisas. Howard lever i symbios med högerpressen. Där publiceras regelbundet bilder och namn på invandrare: ”De lever på dina skattepengar”.

De konservativa kräver 40 000 fler poliser och hus- eller kommunarrest för familjer som inte övervakar sina barn väl nog. Det doftar mer Leijonborg än Reinfeldt. Skatterna ska sänkas för medel- och höginkomsttagare, den sociala välfärden avvecklas ett bit.

Silvio Berlusconi, en annan av Reinfeldts partikamrater, har använt regeringsmakten för att skydda sin privata förmögenhet och sina vänner, flera av dem hotade av mångåriga fängelsestraff för maffiasamröre. Berlusconi har styrt landet mot Europas sämsta ekonomi. Arbetskonflikterna är fler än någonsin. Storföretagarna har tröttnat på regeringen men den får varmt stöd från främlingsfientliga Lega Nord.

Utländska ambassadörer i Stockholm klagar, fast finstämt, över att den svenske oppositionsledaren aldrig vill träffa dem och aldrig har någonting att säga om utrikespolitik, inte ens om EU. Folkmajoritetens skepsis mot EU-traktaten plågar Frankrikes högerregering, och för den delen också socialistoppositionen. En rad socialistiska partiledare har åkt till Frankrike för att hjälpa ”ja-sidan”. Skulle Reinfeldt komma, om den lantlige premiärministern Raffarin bjöd till ja-möte?

Reinfeldt liknar, säger hans anhängare, inte sina europeiska partivänner. Han är mer som Tony Blair. Verkligen?

Blair leder ett parti, finansierat av fackets pengar, befolkat av dess medlemmar och delvis direkt styrt av motsvarigheten till LO.

Reinfeldt kan kanske anpassa sig också till den gemenskapen. Tills vidare föredrar han Howard, Berlusconi och Raffarin.

Olle Svenning