ÅSIKT

Ja eller nej – det avgör kvinnorna

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det svulstiga Trocadéro, mitt emot Eiffel-tornet, var dekorerat till EU-möte: Europaflaggorna viftade till i vårkylan, Jacques Delors var hedersgäst och scenen fylld av kvinnliga EU-politiker och fackliga ledare. Talarna var nästa lika många som åskådarna.

Efter mötet frågade jag Nicole Notat, en gång ordförande för landsorganisationen CFDT, varför majoriteten av kvinnor säger nej till EU-traktaten.

– Det vet för lite och lyssnar för mycket på skräckpropaganda om att skilsmässor ska förbjudas och aborter bli olagliga.

Elisabeth Guigou, en gång Europa-minister, sa att den nya författningen garanterar jämställdhet och att EU gynnat kvinnor med garanterad föräldraledighet och bättre villkor för deltidsarbetande.

Andra kvinnliga nätverk säger nej. Gisèle Halimi, den kanske mest betydelsefulla feministen sedan Simone de Beuvoir, tillhör dem. Hon varnar för att författningen ökar religionens inflytande: det undergräver kvinnornas frigörelse, bland annat rätten till abort. Marknadsliberalismen, så uppburen i den nya författningen, kommer att riva sönder sociala rättigheter och stärka den manliga dominansen.

Styrkan och framför allt trovärdigheten i argumenten bestämmer utgången av folkomröstningen den 29 maj. Nej-sidan har sitt starkaste stöd från kvinnorna. Valsociologin berättar, att ja-sidan har särskild styrka bland pensionärer, många med erfarenheter från kriget. ”Nej” vinner inte bara majoritet bland kvinnorna utan också inom arbetarklassen och de yrkesverksamma ålderskategorierna. Högerpolitikerna, klädda i orange (Leijonborg-effekten?) säger ett massivt ”ja”. Socialistpartiet, historiskt så EU-entusiastiskt, gör detsamma. Majoriteten av partiets väljare uttalar däremot ett nej till traktatens underkastelse för marknaden. De vill också straffa högerregeringen Chirac-Raffarin.

– Om bara de båda kan hålla tyst, så kan vi övertala vänstern att säga ”ja”, förklarar Jack Lang, före detta kulturminister.

Lang samlade i veckan större delen av de europeiska socialistledarna till stormöte i den vackra Vintercirkusen, symboliskt belägen i närheten av Bastiljen. Tillställningens scenografi var som hämtad från den pågående filmfestivalen i Cannes. De bortåt tvåtusen åskådarna fick se hur Joschka Fischer (”Jag är en vänsterman”, sa han), Josep Borrel, Poul Nyrup Rasmussen, Mario Soares och Georgio Papandreou och trettio andra strålkastarbelysta stjärnor tågade in i manegen. Från högtalaren dånade den italienska partisansången Bella Ciao.

Jag har aldrig varit med om något mer förföriskt Europa-möte: korta effektiva paroller om den erövrade freden i Europa och vänskapen mellan Frankrike-Tyskland. Och om kampen mot fascismen. I salen satt några av symbolerna för den: Papandreou, Soares och Carmen Romero. Slovakiska och tjeckiska ledare påminde om demokratins framgångar och kommunismens fall. Välgångshälsningar från Vaclav Havel lästes upp. EU måste bli ett socialt och demokratiskt alternativ till USA och Kina, lovade talare efter talare, enligt François Mitterrands formel: ”Europa måste bli socialt annars blir det aldrig verklighet.”

Mötet blev också en straffpredikan mot de socialister som säger nej: ”En man eller kvinna från vänstern, som vänder ryggen mot internationalismen, upphör att vara vänster”, sa Jack Lang.

Ett nödrop till den vänster, som tror att det på en gång går att vara god europé och motståndare till EU-traktaten.

Olle Svenning