ÅSIKT

Vann vänstern i Frankrike?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Valkartan över Frankrike lyser rött. Den färgen markerar nämligen nej-rösterna. Några blå bläckplumpar täcker Bretagne, Alsace, Lyon och Paris.

Valsociologin kunde inte varit tydligare. 65 procent av den välbeställda över- och medelklassen sa ja. Fyra femtedelar av arbetarklassen röstade nej. EU-fördragets ja-symbol är en högavlönad man, bosatt i ett fashionabelt Pariskvarter. Hans motsats lever i Marseilles eländiga norra förorter eller på landsbygden i inlandet. Välmående storstad mot påver glesbygd. Rik mot fattig. Elit mot folket.

En historisk vändpunkt, säger kommunistledaren Marie-George Buffet. Hon jämför med folkfronten och revolten från 1968. Jämförelserna är oroväckande. Folkfronten dog efter halvtannat år. Majrevolten rann ut efter en knapp månad.

Frågan blir: Hur länge överlever 29 maj?

Till en del var folkomröstningen en väns­terseger. Medborgare mobiliserades mot att den kapitalistiska logiken var på väg att bli författning. Segern i folkomröstningen förutsatte dock ett massivt stöd från extremhögern. 80 procent av Le Pens parti sa nej. Den sortens folklighet är svåruthärdlig.

Nej-segern följde främst av att socialistpartiets och de grönas sympatisörer fronderade mot sina partiledningar. Båda dessa rekommenderade ett ja. När jag intervjuade Arnaud Montebourg, en av ledarna för socialisternas nej-sida, angrep han EU-traktaten för brist på federalism och ovilja att samordna skatte- och socialpolitiken. Ungefär samma sak säger Force Ouvrière, en av de två landsorganisationer som stödde nej-sidan. Den sortens nej har mycket lite att göra med det som kommunisterna står för.

Folkomröstningen försvagar väns­tern betydligt mer än högern. De borgerliga väljarna följde sin presidents råd. Nu tar de avsked av hans premiärminister och om två år tackar de av Chirac. Han ersätts av högerliberalen Nicolas Sarkozy. Den svåra skadan från i söndags är tämligen lättreparerad.

Det stora vänsterpartiet, socialisterna, har styckats upp i proportionerna 60–40. Partiet kan snart hamna i svår fraktionsstrid både om politik och om vem som ska bli ny ledare. En tung tid för socialisterna som passar på att fira sitt 100-års­jubileum i år. Möjligheterna att finna en enande vänsterkandidat till presidentvalet 2007 är magra. 2002 kan upprepas. Då slog Jean-Marie Le Pen ut socialisten Lionel Jospin. En följd av vänsterns hopplösa splittring.

Edgar Morin, den vise gamle sociologen, skriver att även en medioker och motsägelsefull konstitution hjälper till att stärka en sorts gemensam europeisk identitet. ”Det alternativa Europa förblir dessvärre ett hjärnspöke.”

Kanske väl pessimistiskt. Fast det är svårt att se hur den franska nej-fronten ska enas om ett nytt progressivt Europa.

Olle Svenning