ÅSIKT

Campbell - liberalen som går åt vänster

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hyde Park fylldes av hundratusentals demonstranter. Det var vårvinter 2003 och hårda antikrigstal dånade bort mot Tony Blair och parlamentet. Tariq Ali och Harold Pinter var de stora stjärnorna, men den modigaste på scenen hette Charles Kennedy, skotte och ledare för liberalerna.

Liberalernas skarpaste kritik mot Irak-kriget sköttes annars huvudsakligen av Menzies Campbell. Han hade återvänt till livet efter en svår cancersjukdom och använde sin nyvunna kraft till att underkänna Blairs krigspropaganda.

Kennedy försvann nyligen i en lätt whisky-dimma och Campbell, också han skotte, röstades fram till partiledare. Han är 64 år men tycks ungefär lika vital som när han löpte häck i OS 1964.

Ett lätt skimmer av aristokrati vilar över Sir Menzies och hans något excentriska hustru, som förresten skrev sin avhandling om tv-serien ”Coronation Street”.

Politiskt placerar sig Campbell i den måttfulla vänstersfär som gapat tom sedan new labour tog över landet.

I veckoslutet höll liberalerna vårkongress i det något nordliga Harrogate. Campbell gav, i sitt installationstal, högerliberalerna (the orange bookers) en enda liten gåva: Halva posten ska privatiseras. Campbell föredrar annars den sociala liberalismen, så stendöd i Sverige. Skatterna bör höjas, särskilt för de högavlönade. Den sociala rättvisan måste återupprättas, lovar han.

Oroväckande krav för Blair-regeringen, upptagen av att rädda kulturministern Tessa Jowell undan ansvar för finanssvindel, mutor och hennes mans samröre med Silvio Berlusconi. (Jowell skilde sig för säkerhets skull häromdagen.)

Campbell vill skärpa miljöskatterna för att göra det gamla brittiska museet grönare.

Liberalerna förenar kritik mot Irak-kriget med motstånd mot de antiterror-lagar som i huvudsak ökar statens övervakning och kontroll av medborgarna.

Den anti-auktoritära hållningen skrivs också in i kritiken mot centralism och ”quango-styre” (teknokratmakt).

Campbell vänder sig knappast i första hand till TUC (facket), utan till den progressiva delen av medelklassen.

Den som hotas av en alltmer brutal kapitalism, urholkade sociala rättigheter och Blair-regeringens elitisering av utbildningssystemet.

Liberalerna vill till exempel slussa över skattemedel för att skydda det fallfärdiga pensionssystemet och till studenter som riskerar att slås ut av alltmer kostbara studieavgifter.

Liberalerna definierar sig som center-vänster och antyder möjliga allianser med labour, mer center än vänster. Campbell avvisar stenhårt varje antydan om samverkan med den politiska högern som också valt ny partiledare: David Cameron, en sorts smartare och mindre självömkande Fredrik Reinfeldt.

Cameron och hans parti stod i valrörelsen 2005 för det mest reaktionära program som presenterats i modern tid, sa Campbell.

Det finns hopp för de liberala – i Storbritannien.