ÅSIKT

Tio år med Persson – hur ska det firas?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hösten 1989 bjöd jag Göran Persson på lunch i La Moraleja, Madrids flotta förort och nu hem för till exempel David Beckham och Plácido Domingo. Persson var nybliven utbildningsminister, jag UD:s utsände.

Persson granskade mitt vackert ockrafärgade lånehus, spanade ut över den exotiska trädgården och den tempererade poolen.

– Jo du Svenning. Det är roligt att se att vänstern kan anpassa sig i alla miljöer, sa han.

Vi for till skandinaviska skolan. På tio minuter fällde Persson lärarnas uppror mot kommunaliseringen av skolsystemet. De var skamsna över sin misstro och lyriska över den nye, unge ministern.

I bilen in till centrum sa Persson:

– Bilen, det är frihetssymbolen. Tänk vad den betytt för mina föräldrar och för deras generation av arbetare.

När vi skildes vid hans hotell (Palace, 5 stjärnor) sa Persson mycket bestämt att han ville checka in tidigt vid flygplatsen:

– Jag vill ha ordentligt med tid att handla och titta i tax free-butikerna.

I några små, korta scener presenterade Persson sig: Respektlösheten för det mondäna och för UD. Den politiska kraften och förförelseförmågan. Den spontana klasskänslan: Bilen är bra, charter-shoppandet en fest.

Drygt sexton år senare och efter tio år som regeringschef har Göran Persson inte förändrats särskilt mycket. Han har för all del fått viss smak för maktens emblem, älskar förtroligheten med kollegerna Tony, Jacques och Javier och vill gärna bygga sig en gård, en smula ståndsmässigt. Förmodligen mer en eftergift åt naturromantik än feodalism.

UD är fortfarande ”kristallampornas hem” och påminner ännu, och för Persson obehagligt, om Palmes utrikespolitiska radikalism.

Persson var inte planerad och hade inte tänkt sig själv som partiordförande och statsminister. Han var däremot troligen den statsminister landet behövde under 90-talets krisår. Ingvar Carlssons regering hade slitits sönder av den ekonomiska upplösningen. Carl Bildt, vår tids mest misslyckade och därför kortvarigaste statsminister, drev ekonomin i än djupare förfall. Göran Persson restaurerade statsfinanserna. Hans talang att använda makten, att med en kombination av vilja och auktoritära metoder mobilisera regeringsapparaten, rev sönder alla hinder, från Wall Street till LO på Norra Bantorget. Kvar finns ändå en svart restpost: arbetslösheten. Numera inskriven som en självklarhet i västekonomierna.

Varje socialdemokratisk ledare ställs för ett givet uppdrag: bevara regeringsmakten. Persson har lyckats, också genom ett tidigare tabubelagt samarbete, olyckligtvis hotat av vänsterpartiets implosion. Han hade föredragit samarbete med centern, den gamla folkrörelse-

sorten förstås, inte med den, som Persson säger, ”klämkäcka” Maud Olofsson, så naivt högerorienterad.

Göran Perssons klassreflexer blixtrar tillbaka till Katrineholm för några decennier sedan. På den tiden vandrade han varje vecka till Konsum för att höra sig för om medborgarnas vardagsproblem. Han har längre till hemstan numera men håller sig väl informerad om villkoren i de små orter som binder samman landet. Hans Gunnar Strängska bildspråk skrivs ut för den världen: Mammas nya kappa, lillpojkens nya cykel.

Hans kultursyn liknar den ambitiöst påläste ABF-ombudsmannens: studier av svensk sekelskifteskonst och högläsning av kvalificerad lyrik, exempelvis Wislawa Szymborska.

Lojaliteten med ursprunget är Göran Perssons stora tillgång, men äventyrar hans orientering i det moderna eller postmoderna. Persson skulle snubbla över queer-teorier, culture studies likaväl som över enfaldiga såpor och kändisnonsens. Han hyser konservativ motvilja mot sexuellt likaberättigande och fruktar att det växande mångkulturella kan skapa svensk högerpopulism. Den kan, som i Norge och Danmark, gräva djupa väljarhål ur arbetarklassen, hotad av arbetslöshet, otrygghet och växande ekonomiska klyftor.

Göran Perssons politik har varit eller tvingats bli defensiv. Hans projekt har huvudsakligen varit att försvara ett minimum av socialdemokratiska reformer, mot den järntriangel av hot som formas av kapitalistisk globalisering, teknokratimakt och medial kommersialisering.

Då och då lovar han göra välfärden grön – hans bidrag till socialdemokratisk idépolitik.

Jag lånar citat från tre av hans mest radikala, numera avgångna statsråd:

– Han räddade partiet och är en förbannat bra kompis.

– Hans enda projekt är makten.

– Jag ogillar hans politik men tycker jävligt bra om honom som person.

Olle Svenning