ÅSIKT

I Irak dog sanningen – och tusentals civila

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tyrannen Saddam störtades, flydde, för att senare dras upp ur en jordhåla. I dagarna håller han sin sista föreställning i rättssalen. Sedan väntar möjligen avrättning.

Saddam-diktaturens fall är tillsammans med kurdernas växande frihet krigets framgång.

Kanske hade Saddam kunnat behålla sin makt ytterligare några få år om inte bomberna fällts över hans fallfärdiga land, sargat av sanktioner, upplöst av korruption och vanstyre.

Den massiva bombattacken mot Irak, inledd för tre år sedan, möttes av klent motstånd. Redan den 1 maj kunde den amerikanske presidenten, utplacerad på ett hangarfartyg, förklara ”uppdraget avslutat”. Ett kort ögonblick av triumf. I torsdags skickade USA nya stridsplan och attackhelikoptrar. Fler än någonsin sedan krigsutbrottet.

Krigar med Guds stöd

George W Bush byggde en allians av ”villiga”, regeringar som i konflikt med FN och internationell rätt inledde krig och förberedde ockupation. Kriget var nödvändigt, sa de villiga, därför att Saddam disponerade massförstörelsevapen och var allierad med al-Qaida. FN:s vapeninspektörer tilläts inte fullgöra sitt uppdrag.

Vapnen fanns inte, terroristförbindelserna var icke existerande. Terroristnäten blev desto tätare och hotfullare efter Bushs segertal.

Krigets avsikter förskönades. Målet var demokrati, utsträckt till hela Mellanöstern, där annars diktatorer kunnat räkna med USA:s stöd.

Såväl Bush som Blair försäkrar att Gud stöder deras krig. Ryzard Kapuscinski skriver i sin just utkomna ”På resa med Herodotos”:

”Den som går till offensiv måste nämligen framträda med den smordes gloria, i rollen av den utvalde som skådats av ett gudomligt ögas blick”.

Ett demokratiskt skelett har rest sig över Irak: val har hållits, författning skrivits. Demokratin har dock klent fäste och minimal praktik. Parlamentet fungerar inte, ingen regering kan väljas ut. Landet är i svår upplösning. Befolkningen har splittrats sekteristiskt och religiöst. Också långt inne i USA:s maktcentrum uttalas det förfärande, närstående hotet: inbördeskrig.

Länge beskrevs våldet och de tiotusentals civila offren som terrorismens blodiga skapelse. Vice premiärminister Ahmed Chalabi skär rakt igenom den propagandan: ”Vårt problem är irakiernas motstånd, inte terroristernas”, säger han.

Den väpnade kampen rasar i centrum av Irak. Män ur religiösa trosriktningar ställs i dödlig kamp mot varandra, demolerar moskéer, libaniserar landet och förstärker skräcken och osäkerheten hos civilbefolkningen.

Jämförs med Mali

En stor del av Iraks välutbildade har redan lämnat landet, alltfler från me-delklassen försöker följa efter, plågade av sönderfallet av infrastrukturen, den usla el- och vattenförsörjningen. Irak, en gång med grekisk levnadsstandard, jämförs numera med Mali.

Ett demokratiskt Irak skulle sprida sitt goda exempel, främst till grannlandet Iran. Där härskar numera en auktoritär, närmast fundamentalistisk statsledning, möjligen beredd att bygga kärnvapen. Irans härskare är allierade med Iraks mäktigaste politisk-religiösa kraft, de shiamuslimska partierna.

I de palestinska områdena valdes, demokratiskt, en regering dominerad av Hamas. USA vill genom sabotage undergräva den regeringen. Demokratiska val i flertalet av Mellanösterns länder skulle ge resultat liknande det i det sönderstyckade Palestina.

Kriget har urgröpt viktiga demokratiska och humanitära värden. Guantánamo och Abu Ghraib, hemliga fångtransporter och fängelser kan ses som symboler för västlig barbari, tortyr och tusentals mord på fångar. I en rad länder bryter det som kallats lagar mot terrorismen mot rättssäkerhet och integritet. Lagarna fungerar ofta rasistiskt. I USA har 80 000 personer undersökts av polis eller fängslats med motivering att de har arabisk bakgrund.

Lögnerna kring kriget och krigets orsaker har undergrävt förtroendet för ledande västpolitiker, främst Bush och Tony Blair.

Kriget fördes med de bästa av avsikter, freden, demokratin, friheten, säger Bush och krigsanhängare. David Runciman svarar i sin eleganta bok ”The Politics of Good Intentions”: Det är inte avsikterna som räknas utan medlen att nå dit och resultaten.

Medlen är våld och repression. Resultatet förödelse, dagliga mord och fattigdom.

Olle Svenning