ÅSIKT

Politik på italienska – Trotskij mot Prodi

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
PRODI TILLBAKA I onsdags förlorade han posten som premiärminister – störtad av trotskisten Franco Turigliatto, senator från Rifondazione comunista. I går kom beskedet att Romano Prodi får en andra chans. (Bilden är ett montage.)
Foto: AP
PRODI TILLBAKA I onsdags förlorade han posten som premiärminister – störtad av trotskisten Franco Turigliatto, senator från Rifondazione comunista. I går kom beskedet att Romano Prodi får en andra chans. (Bilden är ett montage.)

25 FEBRUARI 2007. I dag fylls italienska piazzor av röda fanor, dekorerade med hammare och skära. Rifondazione comunista, ett av regeringspartierna, håller solidaritetsmöte för Romano Prodi. Han förlorade posten som premiärminister i onsdags – störtad av en senator från just Rifondazione.

– Vi behöver förklara oss, säger en av partiets talesmän.

Få protesterar.

Italiensk politik är ofta subtil och spännande som en roman av Leonardo Sciascia: ur den lilla detaljen växer förklaringar.

Försök till myteri

När det en gång mäktiga italienska kommunistpartiet (PCI) socialdemokratiserades flydde stora skaror i protest – de flesta till just Rifondazione. Inne i denna nya borg skymtades försök till myteri, lett av trotskister, exakt beräknade till 6,5 procent av partiet. I denna lilla procentsats finner man en senator som heter Franco Turigliatto.

I veckan sa han nej till att hålla italienska soldater i Afghanistan. Därmed bröt han med regeringens överenskommelse med EU och Nato, gjorde slut på sina partilojaliteter och – för några dagar – på Romano Prodi, regeringschef för världens mest komplicerade center-vänsterregering. Nio månader höll den ut, snart är den tillbaka igen.

Provokation för vänstern

Februariupproret kan lokaliseras till Vicenza, som jag annars mest känner som hemorten för en genial fotbollsspelare, Roberto Baggio. Stan håller dessvärre också betydande militära trupper, särskilt från USA, och fler planeras dit. En provokation för vänstern och i någon mån för stans borgmästare, vald av högern. Drygt hundra tusen demonstrerade i protest och skalven hördes ända in i parlamentet. Utrikesminister D’Alema, som tagit Italiens trupper från Irak och protesterat mot USA:s attacker mot Somalia och varit allmänt progressiv, fick inte godkänt. Trotskisten Turigliatto och en annan kommunist la ner rösterna och till dem anslöt sig två livstidssenatorer, med kort livstid kvar. Bland dem Giuliano Andreotti, 87. Han kallas ”den fromme” för sina nära relationer till Vatikanen och maffian. Andreotti är också en varm vän av USA, länge en garant för hans makt.

”De faktiska makterna”

Här finns en annan ingång till den italienska regeringskrisen, och den har att göra med ”de faktiska makterna”: USA, Vatikanen och Confindustria, näringslivets mäktiga organisation, som inte som vanligt och efter eget intresse kan styra finansministern Padoa-Schioppa, briljant ekonom med meriter från Europeiska centralbankens ledning.

– USA har alltid behandlat oss som Natos Bulgarien, säger en italiensk vänsterpolitiker till mig.

– De står inte ut med att vi säger nej till deras Irakkrig, att vi kräver rättegång mot de CIA-agenter som olagligt släpade en egyptier till fångläger och tortyr, och de plågas av anklagelserna att USA medvetet mördade livvakten till journalisten Giuliana Sgrena, när hon var på väg ut ur Irak, efter att ha hållits gisslan där.

Andreotti räckte över sitt lilla bidrag till vännerna i USA: en regeringskris.

Romano Prodi är katolik men avskydd av Vatikanens högerpolitiska hov, anfört av kardinalen Camillo Ruini. Prodi har skrivit ut Pacs, lagar som skapar sexuellt likaberättigande och stöder homosexuellas rättigheter.

Ett slags hädelse för den mäktiga del av katolska kyrkan som manövrerar för ett nytt stats- och kyrkobärande kristdemokratiskt parti. Prodi, kristdemokrat lierad med vänstern, står i vägen för Ruini och hans Vatikanvälde.

Berlusconis svarta arv

Silvio Berlusconi, Carl Bildts särskilde favorit, lämnade ett svart arv efter sig: urusel ekonomi, svassande Bush-anpassning, korruption och i sista sekunden av sin ärelösa regeringstid: ett valsystem som smular sönder en av den parlamentariska demokratins förutsättningar – att bilda stabila regeringsmajoriteter. Strax före förra årets val drev mediemiljardären igenom en lag om absolut proportionalitet. Perfekt drivkraft för små partier, splittring och söndersargade center-vänsterregeringar.

Den demokratiska vänstern prövar på nytt att bygga om till ett stort demokratiskt parti, som i USA ungefär.

Renhet – och svaghet

Strax efter den minimala valsegern förra året diskuterade jag ämnet med Fabio Mussi, numera minister för forskning och högre utbildning.

– Absolut inget nytt stort parti. Då försvinner ideologin och väljarna tröttnar, sa han.

Ideologisk renhet och organisatorisk svaghet: en vanlig sammanfattning av den italienska vänstern.

Olle Svenning