ÅSIKT

Maud Olofsson kan bli Görans räddning

Facket borde sprida centerns budskap på arbetsplatserna

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I sjunde himlen Maud Olofsson är som en ny Sickan Carlsson – fast där den ene tillhörde folket tillhör den andre företagarna.
Foto: Foto: Lotte Fernvall, Wivefilm
I sjunde himlen Maud Olofsson är som en ny Sickan Carlsson – fast där den ene tillhörde folket tillhör den andre företagarna.

De sista aningen melankoliska sommardagarna och jag hör allt fler nära vänner undra: ”Vad ska vi rösta på den här gången?” En del är tvärsäkra: ”I varje fall inte på Göran Persson.”

Utländska bekanta skickar helt andra budskap: ”Har ni blivit tokiga i Sverige? Ni har världens bästa barnomsorg, avancerad jämställdhet, social omsorg och till och med biståndspolitik. Och så vill ni byta regering.”

Fast de vännerna har ingen rösträtt, de skulle inte klara det enklaste folkpartistiska språktest.

Varje valrörelse brukar etiketteras, den har sin egen berättelse. Årets är inte helt färdigskriven, men när jag letar i havet av valminnen finner jag förlagan trettio år tillbaka i tiden. Affärernas och maktskiftets 1976 med borgerlig förbrödring (tre leende män), stön över socialdemokratisk maktmissbruk och ständiga skandaler, små och ibland betydelsefulla.

Historien upprepas, som vi vet, som fars eller tragedi, det är bara att välja. 1976 svepte skandalerna fram med namn som Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. I år är huvudpersonerna sådana som Lars Danielsson och Lars-Eric Lövdén.

Assar Lindbeck, professor, f d socialdemokratisk partiaktivist, numera en skinande borgerlig gud, är en annan gengångare från 1976. Då ansåg han Sverige vara på väg att bli en kusin till DDR. Häromdagen sände han ett nytt budskap: Sossestaten håller på att trasa sönder friheten och knäcka medborgarnas civilkurage. Konformismen brer ut sig, skrev Lindbeck: Ämbetsmännen skräms till underordning. Tjänstemännen i Riksrevisionen och den lille trivsamme JO tycks inte vara informerade. I veckan sänkte de den socialdemokratiska oceanångaren ytterligare några grader under vattenytan.

För trettio år sedan skrev den stora borgerliga tidningen en historisk ledare: ”Thorbjörn Fälldin ser ut som en statsminister.” Och den bondeföraktande, urbana borgerligheten slukade centerledaren, till och med hans stinkande pipa.

I år kan högerpressen, mäktigare än någonsin, sikta fel. Fredrik Reinfeldt får inte särskilt tydligt stöd, fast han kan, med sin mjukliberalism, ha knäckt den avgörande, valvinnande koden: Den väletablerade, högutbildade och ekonomiskt starka borgerligheten omfamnar allt mer passionerat välfärdspolitik, arbetsfred och skulle inte drömma om att underkasta sig sådant som vårdnadsbidrag. Ute i Europa är den övre medelklassen ofta vänsterpartiernas främsta stöd.

Mediehögern här hemma föredrar däremot Maud Olofsson och det kan sluta illa.

Olofsson är politikens Sickan Carlsson, ständigt leende, skälmsk, lite klämkäck, ibland obegripligt storskrattande. Sickan var folkets kvinna, Maud är de gammaldags företagarnas, särskilt de små- och medelstoras, beskyddare.

”Så här är det”, säger hon självsäkert också om de mest kontroversiella och svårtolkade ämnen. Vi köper godis för flera tusen kronor. Varför kan vi inte lika gärna köpa oss en piga, undrar Maud. Hon medger att inte alla har råd, till exempel lågavlönade kvinnor. De får hålla tillgodo med att städa hos andra.

Jag är en entreprenörssjäl, log Maud i tv, glittrande glad som Sickan. Bakom den identiteten lyser en stenhård arbetsgivare. Lönerna ska kunna sänkas om företagen har problem eller råkat hamna olyckligt långt ute på landsbygden, sa Maud Olofsson. Kollektivavtalen kan sättas ur spel och lönedumpning bör bli europeisk. Den anställde ska dagen efter sjukfrånvaron sträcka över godkänt intyg till sin arbetsgivare och gärna lova arbeta under julhelgen.

Maud Olofsson vill ge ungdomar utrymme, ”en fot i arbetslivet”. Fast den ska kunna sparkas undan så snart arbetsgivaren tröttnar eller blir en aning missnöjd.

Ordning och reda. Makt och disciplin. Och kommandot kommer ständigt från företagens ägare. Maud Olofssons skojfriska budskap är laddat av ett entydigt klassperspektiv, hennes sociala horisont är företagarens.

Möjligen kan det blåsa liv i den lite slumrande, defensiva socialdemokratiska valrörelsen. Facket, som hittills mest fått vara valets åskådare, kan låta Maud Olofssons ideologiska paroller eka ut över arbetsplatserna. Valen avgörs ännu i allt väsentligt av politikens vänster-högerdimension. För dem som minns kallas det klasskonflikter.

Den politiska vänstern borde vara tacksam för att Olofsson ger den auktoritära arbetsgivarmoralen ett leende ansikte.

Olle Svenning