ÅSIKT

Statsministeranteckningarna kunde ha varit dagsaktuella

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag har läst statsministeranteckningar om valrörelsen.

Så här skriver han sjutton dagar före valet: ”I dag har jag haft ett verkligt helvete.”

Den 3 september resonerar han: ”Valrörelsen är för snäll? Vi får ingen strid. Vi kan råka ut för en tillbakagång, om vi inte hittar den riktiga melodin.”

Den 5 september stiger oron: ”Kan skadorna repareras? Inte sannolikt? Det blir inte så roligt som vi trott.”

Den 10 grips han på nytt av tvivel: ”Och valrörelsen ter sig onekligen matt och föga stimulerande.”

Det blir värre den 13 september: ”Vår valrörelses s k stora frågor krymper onekligen ihop till rena ynkedomen.”

Dagbokskommentarerna kunde ha varit dagsaktuella men de fördes av Tage Erlander inför förlustvalet 1956. Göran Persson, som ständigt detaljstuderar sin föregångares dagbok och jämför, blinkar säkert igenkännande till en del formuleringar. Mer tveksamt om han, som Erlander, skulle skriva: ”Givetvis kan mycket kritiseras i mitt uppträdande under valrörelsen.”

Olof Palme sa efter en valkampanj att det bedrivits två valrörelser: en i medierna och en annan ute i landet. Uttrycket ramlade över mig efter några kvällar med TV4: Oändliga, babbliga reklamavbrott. Studentikosa halvtimmar med Ekdahl och trivselaftnar med Guillou och Rosenberg: ”Tack snälla Fredrik”, avslutade Rosenberg, som om Reinfeldt tagit notan.

Valrörelsen var annorlunda hos IF Metall, där åtta män och kvinnor upprättade högkvarter i gamle Metallordföranden Leif Blombergs rum.

”2006 är en utpräglat facklig valrörelse”, sa Karl- Petter Thorwaldsson, som rymmer en stor del av arbetarrörelsens själ i sin runda kropp.

Carina Ferbe, en av dem som hållit igång valhögkvarteret tolv timmar om dagen, exemplifierar de borgerliga hoten mot fackets medlemmar: Alliansens bud om drygt hundraprocentiga ökningar av trafikförsäkringarna, reella höjningar av fackavgifterna för att skrämma bort medlemmar, Maud Olofssons franskimporterade arbetsrätt. Och så den framtida modellen: En parallell arbetsmarknad för lågavlönade.

Stämningen är god i 51 av våra 52 avdelningar, fick jag höra och ett annat budskap till mig vore tjänstefel.

Jag påminner mig ett samtal med Metalls avgångne ordförande Göran Johnsson:”Vi måste ha våra politiska ambassadörer på arbetsplatserna”, sa han. ”1998 fanns de inte och då gick det åt helvete med socialdemokratin. Valet 2002 var helt annorlunda och då vann vi.”

Jag kollar med Thorwaldsson: ”Jo 1998 röstade bara 56 procent av metallarna på Perssons parti. 2002 var siffran 65.”

Ändå förefaller det djärvt i överkant att säga:”Som IF Metall röstar, så röstar Sverige.”

Efter en kortare resa bläddrade jag igenom tidningshögen. Ut ramlade en mängd omdömen om Göran Persson: pamp, buffel, sexist, arrogant, auktoritär, förtryckare, omodern, trött, förbrukad, mobbare. Ett monster, kort sagt.

Nyanserna, komplikationerna, paradoxerna – allt sådant som borde vara centrum i normal journalistik har ersatts av hejarklacksrop och en smula huliganism.

Bilden påminner om den i Storbritannien, där medierna hjälper till att lyncha Tony Blair.

Gemensamt för båda ledarna är att de kommer att dra sig tillbaka inom ett år, efter att med viss framgång men med överdriven centralism ha restaurerat sina länder. De har malt sönder det mesta av hårdför nyliberalism och dumhöger. Motståndarna har tvingats att snarare imitera än opponera mot deras politik.

Båda illustrerar det eviga problemet: Hur väljer en ledare rätt ögonblick för sin sista strid?

Avslutar valrörelsen med fem timmar Wagner på Operan. Premiär på ”Siegfried”. En berättelse bland annat om den väldige eldslukande draken, som skyddar sin härskarring och sin skatt. Till slut faller monstret för den unge hjälten Siegfrieds svärd.

Jag är tillbaka till valrörelsen igen.