ÅSIKT

Finansministern tar över efter Tony Blair

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Gordon Brown är känd för att ha moderniserat den brittiska ekonomin och att vara tystlåten om sitt privatliv. Han har på sin höjd lett lite diskret in i tv-kamerorna när han vid dryga femtio blivit pappa. Annars tystnad.

I går höll han sitt livs viktigaste tal inför labourkongressen i Manchester. Partiledartalet. Brown flödade fraser om sin familj: Den rättrådige pappan. Sträng präst från Skottland. Mamman som lärde ut att man ska göra rätt för sig och att alla individer har samma rätt att förverkliga sina drömmar.

Jublet tycktes aldrig ta slut. Äntligen en

ledande labourpolitiker som påminner

om partiets gamla paroll, att bygga det

nya Jerusalem.

Brown och Blair har samarbetat nära i tjugotre år. Inte alltid utan konflikter, sa Brown som ändå hyllade den avgående partiledaren.

De senaste veckorna har partiets aktivister, de få som är kvar, slitits sönder mellan blairiter och browniter.

En maktkamp mer bestämd av personliga än politiska motsättningar. Brown ställer sig onödigt tydligt bakom Blairs Bushanpassliga utrikespolitik. Han predikade ekonomisk flexibilitet, försvarade privatiseringar av den offentliga sektorn och vill att den brittiska välfärdens själva kronjuvel, sjukvårdssystemet NHS, ska styras av oberoende tjänstemän och experter.

Ändå finns förhoppningar hos det labourparti som inom några månader byter partiledare.

Brown sa, gång på gång, i sitt tal att han skulle lyssna på medlemmarna och folket och att ”mina värderingar är era värderingar”. Ett ledarskap som bygger betydligt mer på dialog, demokrati och gemensamma traditioner än under Blairs senaste år.

Brown är på en gång traditionalist och försiktig förnyare. Han finns nära den fackföreningsrörelse som ännu har en tredjedel av rösterna inom partiet och placerade kampen mot fattigdomen som själva kärnan i labours ideologi.

Hans tal rymde samtidigt ett starkt miljöengagerat avsnitt, bortom den för EU plågsamma försiktighet som utmärkt Blair. Man kan, i Browns tal, ana inflytande från miljöministern David Miliband. Den person som redan nu borde ha tagit över partiledarskapet

i en period av växande politisk apati.

Ungdomar flyr politiken, bara 45 procent använder rösträtten.

Krisen för labour fördjupas av drastiskt sjunkande opinionssiffror och växande krav på maktväxling: en ny regering, inte bara en annan premiärminister.

Milibands far, Ralph, skrev de marxistiska böcker som var obligatoriska för min generation. David skriver i en annan anda, mer ekologiskt och bitvis teknokratiskt. Och så är han en måttlös Arsenalfan.

Han skulle kunna hejda den till synes oundvikliga valförlusten till de konservativas unge, reformistiske och avspände ledare David Cameron från Notting Hill.

Med Brown som partiledare väntar

en kamp som påminner om den mellan

Göran Persson, också före?detta finans-

minister, och den unga välanpassade

moderaten med tre barn och ett nytt,

moderniserat partiprogram.

Olle Svenning