ÅSIKT

Krigsmotståndet har nått Manhattan

LEDARE

5 oktober 2006

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hissen knarrar i väg till sjunde våningen på ett slitet hus i Manhattan.

”End the war! Bring the troops home now”, ”Bush lies. Who dies?”, står det på dörren till motståndsrörelsens kontor. United for peace & justice håller fyraårsjubileum.

Rörelsens första väldiga manifestation dateras till 15 februari 2003. En halv miljon fyllde gatorna i New York och förenade sig med den dagens väldiga, globala protestdemonstration mot den krigsmaskin som förbereddes för att bomba sönder Irak.

Viktig fråga i valet

Den amerikanska freds- och rättviserörelsen har vuxit sig stark och förankrats över hela landet. 1?300 föreningar, lokala och nationella. De har stöd från den traditionella fredsrörelsen och en rad kristna organisationer. Den kristna högern har inte monopol på tron.

–?Kriget är valets huvudfråga, säger Henny, en av organisatörerna.

–?Vi driver en Rösta för fred-kampanj. Fast vi rekommenderar inga kandidater. Vi vill inte partipolitisera vår rörelse. Alla är dock överens om att säga nej till krigets särskilt uttalade försvarare.

Freds- och rättviserörelsen har för den skull kartlagt hur varenda kongresskandidat förhållit sig till Irak­ockupationen och våldet. Rörelsen deltar i valmöten, ställer frågor om kriget, samlar namnunderskrifter till fredsparollerna och driver kampanj för att öka valdeltagandet.

Motverkar rekrytering

Krigsmotståndarnas krav sträcker sig längre än den försiktiga demokratiska oppositionen skulle diskutera ens vid slutna möten:

Kärnvapennedrustning, också för USA. Rättvisa för det palestinska folket. Övervakning av de globala USA-bolag som berikar sig på kriget och så det djupt kontroversiella: bekämpa rekryteringen av soldater från skolor och universitet. Ett långt bindestreck till Vietnamrörelsen.

Pentagon har tvingats lova drastiska ekonomiska bidrag för att locka unga soldater. Lönerna har skrivits upp och engångspremien har fördubblats och når 90?000 dollar. I motsats till under Vietnamkriget är det hispanics och inte svarta som skriver in sig som Irakkrigets villiga.

Jag läser Freds- och rättviserörelsens brev till spansktalande föräldrar: ”Vet ni att krigsveteraner löper dubbelt så hög risk att bli arbetslösa. Cirka 3?000 amerikanska soldater har stupat i Irak och väsentligt många fler har skadats allvarligt.” Föräldrarna uppmanas skicka ett formulär till skol­ansvariga för att garantera att skolan inte får lämna ut elevens namn till militärmyndigheterna.

”Kriget går bra”

Jag lämnar en symbolisk donation till antikrigsrörelsen och slår mig ner på en solig uteservering med Bob Woodwards mäktiga tredjedel i sviten böcker om Irakkriget. Skarp, kritisk, ofta nära den absurda svarta politiska teatern:

Sorgen och döden på ena sidan, på den andra förvirrad galenskap hos beslutsfattarna. Boken måste vara en befrielse för Woodward, i sina två tidigare böcker har han trivts alltför väl i Vita huset. Woodward rundar stillsamt av sin bok med konstaterandet: ”Bush har inte offentligen berättat sanningen om vad Irak har blivit.”

Bush har beskrivit kriget som kamp mot terrorismen. När hans folk anar döden bland irakierna och ser kistorna med unga amerikanska pojkar blir kanske slutsatsen: ”Vi är på väg att förlora kriget mot terrorn.”

”Kriget går bra. Det utvecklar sig i rätt riktning”, säger försvarsminister Rumsfeld.

Liknar Bosnien

I Irak har 1,5 miljoner tvingats lämna landet. Lika många har drivits från sina hem inne i landet. Siffrorna och de omätbara mänskliga tragedierna påminner om Bosnien. Den etniska rensningen i Irak, dödspatrullerna, miliserna, också detta barbari liknar det på Balkan. Ingen tillfällighet att tanken på att stycka Irak växer sig starkare. I det militära och politiska etablissemanget tävlar den idén i popularitet med den att en stark man eller junta ska ta över landet.

Det främsta krigsmålet var annars att bygga demokrati i Mellanöstern. Ett annat mål, ”befrielse”, har i praktiken blivit till blodig ockupation.

En sen kväll i New York lyssnar jag till den kanadensiska författaren Margaret Atwood som berättar om sin nya bok. En liten novellsamling med det tidsanpassade namnet: ”Moraliskt sönderfall”.

Olle Svenning