ÅSIKT

Bildt – ett fall för åklagare?

PRESSAs AV JOURNALISTER Carl Bildt såg ingen anledning att göra sig av med sina optioner när han tog uppdraget som utrikesminister. Men åklagare får gärna granska hans affärer.
Foto: PETER KJELLERÅS
PRESSAs AV JOURNALISTER Carl Bildt såg ingen anledning att göra sig av med sina optioner när han tog uppdraget som utrikesminister. Men åklagare får gärna granska hans affärer.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

9 januari 2006. I oktober förra året steg Carl Bildt (m) in i utrikesministerns vackra rum. Han gjorde det med en suck: Jag offrar mycket för att ta på mig den här uppgiften.

Det fria livet hos oljebolag, konservativa tankesmedjor och flotta konferenshotell byttes mot det ganska magert avlönade uppdraget som en statens tjänare.

Motvilligt inföst i denna påvra miljö tyckte sig Bildt inte ha anledning att offra sina optioner från vännerna i det bolag som tjänade pengar via Putins stora maktbolag. Han sa att han helt enkelt inte hade juridisk rätt att avstå miljonerna. Han hade dessutom som styrelseledamot i Vostok Nafta hjälpt svenska pensionärer att få hygglig avkastning på sitt kapital, sa han.

Bildt blev ett offer

Senare visade det sig (Expressen är värd beröm för att ha grävt upp fakta) att Bildt mycket väl kunde ha avstått sina miljoner. Han kunde rentav ha donerat dem till behövande pensionärer.

Återigen blev han ett offer. Illvilliga journalister ställde frågor: Riskerar du inte att bli lojalitetsbunden till Gazprom när bolaget ska bygga gasledningar i Östersjön för miljarder? Politiker undrade samma sak.

Bildt höjde rösten till förnäm falsett: Otillbörligt trams.

Med någon liten betänketid ändrade han sig: Jo, åklagaren får gärna granska mina affärer, upprepat i går på en presskonferens med en blek Bildt.

Har mäktiga vänner

För att det otacksamma folket ändå ska få en smula internationell bildning kåserade Bildt för några veckor sedan på Utrikespolitiska institutet. Tonläget lämpade sig inte för Darfur.

Under tre år har en kvarts miljon dödats i Darfur, västra Sudan. Tiodubbelt fler har drivits på flykt. Bildt hade annat att tänka på. Sudan är annars honom väl bekant. Han har tjänat, och tjänar ännu på, Lundin Oil. Bolaget som tillsammans med andra i branschen, försett Sudans centralregering med kapital till massiva vapeninköp såväl till det mer än decennielånga kriget i söder som till Janjaweed-milisen, som mördar i Darfur och möjligen begår folkmord.

Carl Bildts politiska vänkrets har ett centrum nära George W Bushs administration. Utrikesministern berättar gärna om sina familjära relationer till Karl Rove och Dick Cheney, vice president med smak för tortyr och miljardbolaget Halliburton.

Vad säger Bildt till sina vänner? Framför han den svenska uppfattningen att kriget och ockupationen varit och är olaglig?

”Beror på folklig obildning”

Ryssland, Sudan, Irak, tre av världens stora konfliktområden. Och Bildt saknar trovärdighet.

Fredrik Reinfeldt förblir lojal. I själva verket, säger han, beror kritiken mot Bildt på folklig obildning: inga kunskaper om optioner. Ingen känsla för Bildts offer, hans kamp för pensionärer och småsparare.

Av tradition och goda politiska skäl bör en utrikesminister vara enande och skapa förtroende också över partigränserna. Några har misslyckats och försvunnit. Bildt står på tur.