ÅSIKT

Står ekonomerna ut med demokrati?

1 av 2 | Foto: TOMMY MARDELL, NIKOLAI JAKOBSEN, AP
Milton Friedman.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Notan låg på bordet, beredd att expedieras av Assar Lindbeck och Lars Calmfors. De hade, som jag, avslutat måltiden på krogen intill Dramatens lilla scen, där Majgull Axelssons Helgonlegender hade premiär.

För ett kort stund fick jag kämpa med fördomen: varför söker sig stabilt borgerliga ekonomer till en föreställning som vill synliggöra samhällets allra mest utsatta, sårbara och övergivna människor?–?missbrukare, psykotiska, offer för det sociala arvet? Axelsson arbetar också sceniskt med kontrasten mellan Olof Palmes förkunnelse och ett i dag existerande socialt sönderfall.

Jag påminner mig att Lindbeck en tid var Palmes nära medarbetare. De båda var, långt före Dramaten, upptagna av den amerikanske ekonomen Galbraiths fråga till västvärlden: varför existerar social nöd mitt i det privata överflödet?

Lars Calmfors, rådgivare åt mäktiga finansdepartementet och synlig på varje debattsida, har likt skuggfigurerna i Helgonlegender klagat över att ingen lyssnar på honom. Och om hans röst skulle skära igenom babblet från den undermåliga samhällsdebatten, blir den omedelbart missbrukad av enfaldiga journalister och politiker. Så resonerar Calmfors, manligt självömkande.

Från scenen hör jag en ung mamma sakligt beskriva sin tidiga separation från föräldrarna, nederlagen i skolan och arbetslivet?–?den socialt förkvävande fattigdomen.

Hemkommen letar jag efter Calmfors råd till de exkluderade. En period rekommenderade han, likt en folkpartistisk reservofficer, fasta normer. Till exempel härdande och växande arbetslöshet. Senare övergick han till att anbefalla växande löneskillnader och sämre a-kassa, särskilt för dem man i salongerna kallar ”byggjobbarna”. Arbetarna, för att inte tala om de arbetslösa, har förslappats av ett överdåd av bidrag, menar Calmfors. Han vill gärna fylla på antalet låglönejobb, till minimiersättningar. Men se upp för Frankrike, varnar han, där skäms låglönearbetarna bort.

Calmfors sveper in sig i den klassiska konservativa drömmen om den lyckliga hierarkin: en förnöjd eller, om så behövs, disciplinerad underklass som håller tillgodo med små enkla, illa betalda arbetsuppgifter.

Också politikerna måste, menar Calmfors, tuktas av en övervakande ekonomkår.

Kollegan Anders Borg lovade i onsdags att expediera önskemålet.

Det akademiskt mindre glansfulla paret Lars Heikensten och Klas Eklund formulerar ekonomkårens politik- och demokratiskepsis så här: ”Frestelsen att vinna röster väger ofta tyngre än omsorgen om de offentliga finanserna och framtiden.”

Ett sorgligt betyg för Göran Persson som i ett decennium och till priset av förlorad makt huvudsakligen ägnade sig åt de offentliga finansernas hälsa.

Ekonomer vill ständigt ”surra politikerna vid masten”, begränsa demokratins räckvidd och flytta deltagardemokratin till underjorden. Planerna om en mini-demokrati läggs ofta fast hos näringslivets tankesmedja SNS.

Den som inte rättat sig efter kommandona från SNS (Daniel Naurin) elimineras av Per Molander, mer känd som Katastrofkommissionens sekreterare.

Nya numret av New York Review of Books ramlar ner i brevlådan och vecklar ut en elegant essä av Paul Krugman, som inte bara är världsledande ekonomiprofessor utan också kan skriva. Han berättar helgonlegenden om den en gång nyskapande ekonomen Milton Friedman, uppstyckad i tre livsdelar. En naturlig komplikation långt från Calmfors föreställning att var och en i det ledande ekonomskiktet är huggen i ett enda stycke, färdig att ge skarpt vetenskapliga svar på samhällets alla frågor.

Krugman har stor respekt för Friedman?1, den nyskapande montetaristen. Fast det mesta av hans teorier gick så småningom åt helvete. I praktiken.

Entreprenören (Friedman?2) kunde stapla sådana idéer som att krossa facket, slopa lägstalöner och sälja knark fritt. Inga succéer –?rakt igenom.

Friedman?3 predikade marknadens evangelium och förakt för politiken. Hans roll som lysande vetenskapsman kom att skuggas av hans politiska inskränkthet, rigiditet och skepsis till demokratin (Hellre Pinochet än Allende).

Just i det sista avseendet riskerar svenska ekonomer kopiera Friedman.

En misstanke drabbar mig. Lindbeck/Calmfors var kanske på väg till föreställningen på Dramatens stora scen: Dödsdansen.

Olle Svenning