Drömmen om Libanon dör i flyktingarnas läger

Jag läser om delar av Elias Khourys roman Solens port (Leopard) för att försöka förstå något av den palestinska tragedin i Libanon.

Khoury, libanes, skildrar en åldrad palestinsk gerillakämpe på väg mot döden. Livets sista strid plågar han sig genom i Shatila, ett palestinskt flyktingläger i Beirut. En vårdare berättar historierna om nederlagen: fördrivningen 1948, katastrofen under svarta september, massakern i Shatila 1982 och om lägren, eländigt fattiga, påtvingade hem för bortåt 400?000.

I norr smulas lägret Nahr al-Barid sönder. Den länge svaga libanesiska armén söker bomba fundamentalistiska Fatah al-Islam ur lägret.

PLO-ledaren Abu Stef ropar ut nöden från lägret: ”Vi saknar vatten, mat och medicin.”

Han söker medla. Fatah al-Islams ledare svarar: ”Vi ger aldrig upp. Hellre martyrdom än fred.”

Många tusentals palestinier flyr utblottade. Till ett nytt läger.

'I söder, i Saida/Sidon, finns det väldiga palestinska lägret nära havet, inte långt ifrån korsfararnas 1200-talsborg. Staden sargades svårt under förra årets månadslånga israeliska attacker. Nu har lägret, Ain al-Hilweh, förvandlats till krigsplats av militanta islamister. De benämns Jund al-Sham och klassificeras som salafister.

Den libanesiska armén, med små möjligheter att på en gång etablera ens minimal ordning i norr och söder, försöker bomba bort Jihad-männen.

Jag läser i libanesiska tidningar om fortsatta hot: salafisterna, om det nu är en rättvisande beteckning, förbereder våldsamma attacker mot mål i Beirut. De ska också slå ut den tunnel som förbinder huvudstaden med norr.

De rationella förklaringarna till våldet ligger dolda under lager av konspirationer, religiös och politisk fanatism, svårgenomträngliga klanstrider och klientelism, till väst och till grannländer.

Michael Azar gör i sin bok ”Döden i Beirut” (Glänta i produktion) en existentiell tolkning: ”Man dödar i livets namn; för varje död på deras sida ytterligare ett liv på vårt. Gemenskapens ed svärs med de andras blod.”

Ropen om den ansvarige är lätt att urskilja: Syrien, den gamla ockupationsmakten som vill skapa kaos för att befria sig från den FN-rättegång som ska pröva skulden till mordet på Rafik Hariri, miljardären, mecenaten och premiärministern.

Andra, exempelvis Ahmed Moussalli vid amerikanska universitetet i Beirut, pekar ut Hariris son och hans sunni-dominerade allians. De har beväpnat och uppmuntrar militanta sunnigrupper i norr. En allierad i kampen mot mäktiga Hizbollah och deras beskyddare i Iran. Ett islamiskt religionskrig, som i Irak, växer fram.

Sammanfattningen görs som vanligt bäst av Robert Fisk. Den finns i titeln på hans klassiska bok om Libanon: ”Pity the Nation”.