ÅSIKT

Rea på toppolitiker – vad kostar Persson?

Tony Blair kör en ”Persson”: säljer sig till högstbjudande

1 av 2 | Foto: AP
GLADA MINER Tony Blair väntas håva in sex miljoner.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

13 JANUARI 2008. Tony Blair har gått över till J P Morgan banking group. Transfersumman anges till 500?000 pund (drygt sex miljoner kronor) per år.

En struntsumma jämfört med priset på relativt mediokra internationella företagsledare. Blair har så mycket mer att sälja: sitt oerhörda kontaktnät, sina tioåriga erfarenheter som regeringschef, sitt tunga demokratiska kapital och den legitimitet det gav honom.

Storbolag som Pepsi cola, Vuitton, Gazprom kommer för billigt undan när de köper toppolitiker. Ett slags rea på själva demokratin; det är ju via väljarförtroende, partiuppdrag och parlamentariskt arbete som politikerna byggt sina varumärken. För senare försäljning på marknaden.

Storpolitik tycks på väg att förvandlas till något decenniums värnplikt i väntan på mångmiljonavkastningarna.

Tre års fiasko som statsminister, sedan väntade ryskförmedlade miljoner på Carl Bildt. Tio års bergochdalbana som regeringschef, därefter pengar från pr-byrå till Göran Persson. Hur mycket?

Göran Persson har alltid varit en storartad historieberättare, känslig för detaljer, tajmning och människors smärtpunkter. I veckan berättade han i Fichtelius exportfilm om sina utländska bekantskaper, bland dem Nordkoreas Kim Jong-il.

Persson sa att han förde stenhårda förhandlingar med den lille nordkoreanske diktatorn, pressade honom om svälten och de obefintliga mänskliga rättigheterna.

Jag går till Chris Patten, en av EU:s tre utsända i Nordkorea. Han minns ett helt annat möte.

Samtalen handlade uteslutande om två ämnen. Kim ville veta varför USA var så elakt mot hans land. Och så önskade han bli bjuden på officiellt statsbesök i Sverige.

Persson avvärjde försöken skickligt, skriver Patten.

Trots allt aningen överraskande. När Aftonbladets ledarredaktion besökte Harpsund sa nämligen Persson: ”Kim Jong-il, det är en fin kille.”

JAG ändrade den svenska Mellanösternpolitiken, sa Persson, som gärna valde att ersätta såväl parti som regering och nation med sin egen person. Med JAG.

När den före detta statsministern, till oss alla, anförtrott sin oändliga beundran för israeliska politiker och hånat palestinska ledare, suckade han: Arafat förstörde allt. Vi som var så nära en fredsuppgörelse på Harpsund. Arafat förstörde allt som på Camp David.

Sammanbrottet hade inget med Arafats illvilja eller fummel att göra.

Den amerikanske toppdiplomaten Dennis Ross, som övervakade och manövrerade Harpsundsmötet, beskriver i sin feta bok ”The Missing peace” skälen till sammanbrottet: de hemliga överläggningarna läckte. Uppror i samband med den palestinska sorgehögtiden Nakba skrämde Barak bort från freden. Och Mahmoud Abbas saboterade, därför att han inte hade informerats om Harpsund.

(Harpsundsmötet arrangerades skickligt av Pär Nuder, som förresten i radio i går meriterade sig som blivande energiminister: ”Vi vill inte ha mer kärnkraft”, sa han.)

När jag hört färdigt Persson läser jag en dagsaktuell italiensk bok om den svenska modellen: Il socialismo davanti alla realtà (Socialismen inför verkligheten). Den politiska idéhistorikern Monica Quirico sammanfattar i ett citat: ”Persson har en begränsad känsla för den internationella dimensionen och en särskild svaghet för Israels och USA/Natos brott mot internationell rätt.”

Plötsligt ser jag någon som kallar sig Jean-Paul Sartre i tv-rutan. Ibland kopulerar han våldsamt, någon gång diskuterar han revolutionen med två äldre skogsmullar som ska föreställa Fidel Castro och Che Guevara.

”Att undvika”, skrev franska tv-kommentatorer om serien.

Mer franskt är att vänta i år, till exempel 40-årsjubileet av 68-upproret.

Kanske blir det presenterat som ett studentspex med Sartre som gatuförsäljare.

Vår tid, så präglad av den autoritära kapitalismen, vill nog inte påminnas om de 8–9 miljoner franska arbetare som strejkade det året.

För mycket död i manliga romaner: Richard Ford, Philip Roth, Carl-Henning Wijkmark.

Förfärande, sorgetung död så nära att den gick att nudda. Ett sista samtal med Anders Paulrud på nyårsafton. Han visade bilder från sin lägenhet, fylld av konst och böcker.

Oroa dig för utplåningen när du är sjuttio­fem, skriver Philip Roth: ”I den avlägsna framtiden lär du få tid nog att känna ångest inför den slutgiltiga katastrofen.”

Sjuttiofem, Anders blev femtiosex.