ÅSIKT

Labours sista suck

Blairs och Browns högersväng har fört partiet rakt ner i diket

Röd eller död Gordon Browns tid som Labourledare lär inte summeras i positiva ordalag. Kritikerna menar att om partiet nu ska kunna resa sig måste man återgå till de sanna socialdemokratiska tankegångarna.
Foto: AP
Röd eller död Gordon Browns tid som Labourledare lär inte summeras i positiva ordalag. Kritikerna menar att om partiet nu ska kunna resa sig måste man återgå till de sanna socialdemokratiska tankegångarna.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

11 MAJ 2008, LONDON. Den 1 maj dog Tony Blairs skapelse, den som kallades den tredje vägen. Elva år efter Blairs första stora valtriumf gav New labour definitivt upp andningen. 4,5 miljoner väljare hjälpte till. Så många har övergivit partiet sedan 1997.

Jag söker mig till en gammal porslinsfabrik för att få hjälp att skriva dödsrunan. I fabriken har Compass sina små lokaler och därifrån byggs den nya brittiska vänstern:

– Vi måste återvinna socialdemokratins grundvärderingar om jämlikhet och solidaritet. Labour måste lita till basarbete och inte till bidrag från stenrika finansiärer, säger Gavin Hayes som sköter Compass, en organisation som ägnar sig åt såväl politisk tanke- som mötesverksamhet och har stöd både från fackförbund och inifrån labours parlamentsgrupp.

Återuppbyggnaden av ett socialdemokratiskt parti kan börja på ruinerna av det katastrofala nederlaget i kommunalvalen den 1 maj. London blev betydligt mindre skadeskjutet än övriga landet. I huvudstaden regerade Ken Livingstone och ingen skulle komma på idén att kalla denne kommunsocialist för New labour. Här finns en slutsats att dra: mer Livingstone än Blair och Gordon Brown.

Tydlig effekt

Compass beskriver New labour som en defensiv rörelse; den skulle besegra Margaret Thatchers stenåldershöger genom att imitera den, fast civiliserat. Några goda exempel: minimilöner för att begränsa den grövsta exploateringen och insatser för att minska den förfärande höga fattigdomen för barnfamiljer. Annars imitation av Thatcher, till den grad att Brown helt nyligen ville skärpa skatten för de fattigaste; de rikaste har länge varit väl skatteskyddade. Effekten kan läsas ut i den senaste opinionsmätningen: 49 procent för de konservativa, 23 för New labour.

Högern samlar väljare genom att, som den politiskt begåvade partiledaren David Cameron säger, vara ”de sanna progressiva”. Förödmjukelsen för Blair-Brown-generationen kan kallas tragikomisk. Cameron, en produkt av det exklusiva privata utbildningssystemet, och nyvalde Londonborgmästaren Boris Johnson, en kopia av Drönarklubbens Bertie Wooster, kan med trovärdighet angripa från vänster.

Cameron, som lärt sig av samarbetet med Fredrik Reinfeldt, rispar elegant sönder blairismen:

– Om du bekymrar dig för fattigdom, ojämlikhet och miljön, glöm labour. De har glömt dig.

Argumentet rymmer ett betydande mått av hyckleri (de konservativa har bekämpat all sorts jämlikhetspolitik) men plågar labours själva smärtpunkt – den övergivna solidariteten.

Högerns förtroende

Jag går till Danny Kruger, Camerons rådgivare, för att finna koderna till den nya högerns ideologi. Kruger, också han sprungen ur utbildingsaristokratin, beskriver sambandet frihet–solidaritet. Den vinnande högern tar avstånd från den primitiva individualismen och nyliberalismen; den talar om förtroende och om samhällsgemenskap. Sådana dygder slår rot i det lokala, menar nyhögern. Staten ska hålla sig borta, liksom storföretagen och till och med kärnkraften – alla tre stinker centralism. EU är sedan länge utdömt som supercentralism.

Cameron, på oändligt avstånd från Thatchers tes om att det inte finns något sådant som ett samhälle, föreställer sig ideologisk ”lokalism” där medborgare samlas för att lösa gemensamma problem och där familjen är själva sinnebilden för sammanhållningen. Äktenskap ska premieras, kollektiv barnsomsorg bekämpas och aborträtten urholkas.

Har anpassat sig

Den sortens konservativa idyll, skyddad av en välutvecklad apparat för lag och ordning, kan ställas mot globaliseringens stränga krav om individernas underordning i förhållande till marknadskrafterna och mot den starka statens orientering mot teknokrati och uniformitet. Det vill säga mot de två teser som burit upp Tony Blairs och Gordon Browns politiska praktik.

På Compass hör jag att Cameron inte bara har Reinfeldt som mentor; han lär också av Harvardpsykologen Drew Westens bok ”Den politiska hjärnan”. Westens tes lyder: Politiska val avgörs på känslomarknaden, fylld av värderingar, bilder, moraliska känslor och känslosam retorik. Logik och förnuft spelar en helt underordnad roll.

Högern i norra Europa har anpassat sig väl, framgångsrikt och håller sig med den obligatoriska ”berättelsen”.

Compass förbereder sitt svar; det blir kanske inte klart förrän om ett halvår, när Gordon Brown har tvingats avgå.