ÅSIKT

Sydafrika påminns om den onda tiden

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Militär patrullerar de fattiga kåkstäderna och förorterna i Sydafrika. Vardagsbilder från apartheidtiden men otänkbart sedan demokratin 1994.

Landet härjas av rasistiskt präglade uppror. Ännu en skrämmande påminnelse om den gamla, onda tiden.

Upproren bröt ut i Alexandra, en större förort där en gång Nelson Mandela bodde.

Häromdagen fick den fattiga stan besök av Zimbabwes oppositionsledare Morgan Zvangirai, en av dem som tvingats fly sitt hemland. Han talade om solidaritet, att

inte svarta skulle ställas mot svarta. Miljoner har flytt från Mugabes skräckvälde till Sydafrika.

Så har det alltid varit. Grannstaterna har fungerat som skydd när förtrycket blivit

outhärdligt i det egna landet.

Regeln gäller inte längre. Folk från Zimbabwe och Moçambique jagas, förföljs av fattiga sydafrikaner. Fyrtiotvå personer har dött. Busslaster har fraktat mocambikaner till hemlandet. Bortåt 15 000 flyktingar har sökt skydd i kyrkor eller polisstationer. Våldet är spritt över landet men koncentrerat till Gautengområdet; det som kallas Guldets plats.

Tragedin har många dimensioner. En av dem handlar om rasism, en annan om fattigdom.

Arbetslösheten närmar sig 50 procent. Varannan sydafrikan lever i fattigdom; familjeinkomsten understiger 2 000 kronor i månaden. En stor del lever fortfarande i kåkstäder utan vatten och el.

Zwelinzima Vavi, ledare för den fackliga centralorganisationen Cosatu, konstaterar att de fattiga inte gör revolt, de attackerar inte den kapitalistiska maktstrukturen; de vänder sig mot och förföljer våldsamt ”utlänningarna.”

Dessa anklagas för att ta jobben från syd-afrikanska arbetare, dumpa lönerna, muta sig till bostäder.

Winnie Madikizela-Mandela, med stark politisk bas bland folket i kåkstäderna, säger: Upproren riktar sig mot fattigdomen.

Bådas kritik drabbar Thabo Mbeki-regeringen, som valt, eller tvingats välja, en primitivt nyliberal ekonomisk politik. Den har befäst landets sorgliga position som ett av världens mest ojämlika.

Mbekis lojale säkerhetsminister, Ronnie Kasrils, vill lyfta bort presidentens ansvar för den svåra tragedin: upploppen är styrda av en tredje kraft, ytterst av apartheid-anhängare, säger Kasrils.

Den sortens konspirationsidéer är mest tomma besvärjelser för att dölja Mbekis stora, tunga ansvar. Inte bara för skapelsen av ett ekonomiskt monster utan också för det sammanbrott i Zimbabwe som drivit i väg miljoner från landet.

Den sydafrikanske presidenten hade kunnat pressa Mugabe från makten eller åtminstone ställa krav om att minimera förtrycket. Istället sa Mbeki: ”Det finns ingen kris i Zimbabwe”.

Nu har krisen spritt sig till den avgående presidentens eget land.