Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Fotbollen & kapitalet sitter i samma båt

EM omsätter tolv miljarder

FOTBOLLSTURISM Den här installationen möter besökarna på tågstationen i Zürich. Och så här glad var Cristiano Ronaldo under EM 2004 – tills Portugal förlorade finalen. I går vann de sin första match. FOTBOLLSTURISM Den här installationen möter besökarna på tågstationen i Zürich. Och så här glad var Cristiano Ronaldo under EM 2004 – tills Portugal förlorade finalen. I går vann de sin första match. Foto: AFP/AB BILD

SÖNDAG 8 JUNI 2008. Dagen före VM-finalen 1998 stönade den franske lagkaptenen Didier Deschamps högt så det hördes i alla medier: ”Det är ju bara en massa slipsgubbar på läktaren. Tysta och ointresserade.”

Tio år senare har männen i slips rest till Österrike och Schweiz och fotbolls-EM. Platserna i de flotta läktarlogerna kostar 13 000 kronor och inkluderar de tre avslutningsmatcherna. De verkliga supportrarna har det svårare; endast en tredjedel av biljetterna är till för allmänheten. Tio miljoner nobbas läktarplats.

Så fungerar marknadsekonomin, skulle vilken konkursande centerpartistisk riksdagsledamot som helst säga.

Insatserna är höga; fotbolls-EM omsätter tolv miljarder kronor. Dryckeskoncernerna och snabbmatskedjorna har som vanligt köpt in sig. Österrikiska krogar som häller annat än danskt öl i supportrarna får feta böter. Schweiz drar in nio miljarder på fotbollsturismen. Österrike och Salzburg säljer in EM med hjälp av Mozart. Hur många miljarder ger han i avkastning?

EM är också det stora skyltfönstret. Klubbägare, från ryska oligarker till italienska mediemoguler, väger sina miljarder mot en målgörare eller, mindre sannolikt, mot en defensiv back.

Naturligtvis söker sig kapitalet till fotbollen, älskad av en halv manlig värld och en kvarts kvinnlig. Alternativen är mer oroväckande. Den senaste tiden har finanskapitalet fällt storbanker, vräkt tiotusentals husägare i USA, destabiliserat nationella ekonomier och spekulerat fram svindlande prishöjningar på livsmedel och bensin. Fotbollen är tryggare både för kapitalet och mänskligheten.

Styr spelare – inte människor

Möjligen har marknadskonkurrensen mellan de mäktiga klubbägarna drivit spelarlönerna förbi den europeiska centralbankens inflationsmål. Fast Zlatan, Pirlo och Ribery använder inte likt företagens miljardärer sitt kapital till att härska över människor och nationer. I bästa fall styr de sina medspelare.

Fotbolls-EM, så lätt att älska, förutsätter att vi accepterar den stora, nationella maskeraden. För några veckor ­byter klubbkompisar från Inter, Manchester United och Real Madrid tröjor och ställs mot varandra som italienare, spanjorer, svenskar och greker.

Ronaldo, som ensam kan få hela engelska ligan att glänsa, återskapas som portugis. Hans lojaliteter prövades i fotbolls-VM för två år sedan. Han valde Portugal med en straff som lyfte både England och Sven-Göran Eriksson ur fotbollens centrum och öppnade himlen för ­Ronaldo och oss fotbollsälskare. En liten revansch för den stora sorgen 2004. Ronaldo grät över finalförlusten mot fotbollscynikerna från Grekland. 19-åringen skakade sorgset som när Maradona, tidigt åldrad, fällde sina tunga tårar efter Argentinas förlust i VM 1990.

Att önska portugisisk EM-vinst för Ronaldos skull bryter mot fotbollsteknokratins budord om att det viktigaste är lagets organisation, spelarnas positioner. De krympta ytorna, zonförsvaret, att ta djup och ta löpningar. Och allt annat som signalerar militär manöver.

”Bah, skulle Ronaldo vara EM:s enda stjärna. Det finns ju sådana som Zlatan och Elmander”, säger den spanske tränaren Luis Aragonés, för att gardera sig för ett kommande nederlag eller för att övertala Lagerbäck och Roland Andersson att lämna kaserngården, så främmande för spanska spelare. Ständiga förlorare i de stora turneringarna.

Spana efter sensationer

Som vanligt vid EM kan det vara värt att spana efter det som liknar Danmark (1992) och Grekland (2004), det vill säga en sensationell vinnare. Fotbollsrealisten flyttar troligen blicken mot VM 1982, final Italien–Tyskland. En tung målgörare som Luca Toni mot en skarp strateg som Michael Ballack, ett av få ljusa minnen från DDR.

Stora fotbollsturneringar föder nostalgi. Antonin Panenka, tänker jag så snart jag skymtar ett fotbolls-EM. I den långa floden av fotbollsminnen fiskas Panenka upp vid skylten 1976. Han slog den avgörande straffen för Tjeckoslovakien i finalmatchen mot Västtyskland. Panenka väntade tills Sepp Maier lagt sig, sedan chippade han bollen med knapp styrfart i mål. Den konstnärliga gesten har upprepats på hög nivå, fast bara av de allra största, Zidane exempelvis. Han gjorde en utstuderad ”panenka” i VM-finalen 2006. Sedan dunkade han sin kala skalle i den svårt tatuerade Materazzis bröst och storfotbollen dog en smula. Kanske kan den återuppväckas de närmaste veckorna.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet