ÅSIKT

Vad vore våra drömmar utan Jan Troells filmer?

Maria Larsson bryter mot den roll arbetarkvinnor ofta tilldelats

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

28 SEPTEMBER 2008. Till minnet av Amalthea avtäcktes i juli en mindre plakett. Platsen var Beijerskajen i Malmö. 100 år hade flytt sedan ungsocialister skickade en bombattack mot engelska strejkbrytare.

Plaketten påminner om våld och klasskamp i vår fördemokratiska historia. Inte alls heroiserande, snarare registrerande. Så likt grundtonen i den Amalthea-skildring som visas i Jan Troells nya film ”Maria Larssons eviga ögonblick”. Två unga arbetare, den ene stuvare, den andra servitris, spejar efter ett kort intensivt nattligt möte mot roddbåten, som glider ut mot strejkbrytarfartyget. En engelsman dog, två attentatsmän dömdes till döden.

Amalthea, rösträttskampen och det politiska organiserandet pulserar långsamt förbi, ofta i nedtonade färger hos Troell. Han berättar hur den tidens eländiga klassamhälle slog sönder familjers liv. Troells estetik och filmberättande ligger närmare Bo Widerbergs ”Ådalen 31” än Bernardo Bertoluccis ”1900”.

Upptäcker bildens magi

Maria Larsson, filmens huvudperson, bryter mot den roll arbetarkvinnor ofta tilldelats sedan Erik Lindorm skrev sin sentimentala dikt om en död arbetarhustru.

Maria vinner en kamera och lär sig upptäcka bildens magi. Hon blir en bildmakare under oändligt vackert skildrade möten med en mild dansk fotograf: ”Det finns en värld att upptäcka och förklara. De som har sett detta kan inte sluta ögonen. Det finns ingen väg tillbaka”, säger han.

Maria försvarar sin nya värld mot sin patriarkale, våldsamme, ibland svårt berusade, man. Och mot den fattigdom som ständigt hotar familjen. Hennes foton ger evigt liv och värdighet åt grannarna i slumkvarteret, åt den utstötta flickan som dränker sig, åt det mongoloida barnet. Bilderna skapar liv och glädje åt de julkort som kvarterets folk vill skicka.

Maria kan vara på väg bort från sin egen klass, som lever vidare i hennes bilder.

Troell romantiserar inte arbetarklassen. Männens gemenskap byggs av hårt, svårt riskabelt arbete, möten på krogen, några små, vaga förhoppningar om uppror och revolution. De drömmarna dör bokstavligen.

Den praktiska solidariteten syns i mötet mellan arbetarkvinnorna: berättelser om manliga övergrepp, rädsla för graviditeter, glädje över barnen och så starka upproriska gester när lakanen sträcks och viks.

Vågar pröva sina drömmar

Maria Larsson är ännu en av de Troell-gestalter som vågar pröva sina stora, modiga drömmar. En syster till Elsa Andersson, vår första kvinnliga flygare, filmad av Troell. Eller syskon till Olof, huvudpersonen i ”Här har du ditt liv”, Eyvind Johnsons mäktiga romansvit som Troell gjorde film av för drygt fyrtio år sedan.

Olofs hemlöshet, hans påtvingade underordning och dröm om ett annat liv är, trots det oändliga avståndet från hans Norrbotten till hennes Malmö, en parallellberättelse till den om Maria Larsson. Skönheten i filmerna, poesin i bildkompositionen är densamma. Liksom tiden och klasstillhörigheten.

Troell har filmat en något excentrisk drömmare som ingenjör Andrée, men också den kanske största och mäktigaste kollektiva dröm som den svenska befolkningen någonsin burit på: utvandringen till Amerika. Också Maria Larssons släktingar ger sig i väg från fattigdomen mot det nya. De kunde ha varit gestalter i Vilhelm Mobergs väldiga berättelse.

Nära det folkliga

Troells filmer finns oftast nära det folkliga: fattiga emigrerande bönder, en arbetarrörelse i bildande, en delvis tvetydigt skildrad nykterhetsrörelse.

De stora folkliga rörelserna kan på en gång vara individens befriare och dess begränsning. Sådant är ett huvudtema i hans originella uppgörelse med välfärdsstaten i filmen ”Sagolandet”.

Där har Ingvar Carlsson sitt livs största och svåraste filmroll som försvarare av det socialdemokratiska projektet – mot Troells rasande anklagelser om materialism, konformism, kommersialism.

Före filmvisningen talade jag med Troell om Sorgenfriskolan där han var folkskollärare. Den tunga massivt hotfulla skolan låg i mina morföräldrars kvarter. I fotoalbum kan jag se dem på bruntonade foton, likt dem hos Maria Larsson. De föreställer 1 maj-firandet i Bokskogen, drypande tungt grovarbete, slit med uselt avlönat handarbete och familjeliv i ettan på Söder. Eviga ögonblick.