ÅSIKT

Får en kvinna styra socialisterna?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ségolène Royal
Foto: Foto: AP
Ségolène Royal

PARIS. Efter elva år som partiledare lämnar François Hollande socialistpartiets vackra palatslika byggnad på Rue de Solférino. Jag påminner mig att hans arbetsrum var dekorerat med ett väldigt porträtt på partiets urfader François Mitterrand men saknade datorer.

På Boulevard Raspail, några kvarter från partihögkvarteret, förbereder Ségolène Royal sig för att ta över efter Hollande, en gång hennes sambo. Hennes kontor är en donation från Pierre Bergé, annars chef för modegiganten Yves Saint Laurents efterlämnade stiftelse.

I den smärtsamma striden mellan Hollandes gamla partiapparat och Royals aktivister avgörs det sargade socialistpartiets framtid. Kongress pågår i dagarna i Reims och ur dess intriger och nyckfulla personkonstellationer ska en ledare sorteras ut. Beslut meddelas på torsdag.

Partimedlemmarna har redan röstat Ségolène Royal till vinnare. Hon fick 29 procent av rösterna. Hälften så många som när hon jublades fram till presidentkandidat häromåret.

Strax bakom henne, med 25 procent vardera, placerade sig två mäktiga borgmästare: Bertrand Delanoe, på väg att bygga om högborgerliga Paris till kommunsocialistisk modell, och Martine Aubry som redan skapat en skinande mönsterstad av Lille, en gång den nordfranska arbetare- och pommes frites-stan.

Socialisternas aktivister styckade helt enkelt sitt parti i tre (fyra om man räknar in partivänstern) tämligen jämnstora bitar. En skräckvision för varje parti som hotas av medlemmar som vill ha rätt att rösta fram partiledare.

Bara själva tanken på Ségolène Royal som partiledare fick taken att ramla in och kaos att bryta ut i flera av de många politiska klubbar, tankesmedjor och klanhögkvarter som bygger socialistpartiets bräckliga grund: ”Jag lämnar socialisterna efter femtio år. Ségolène betyder nederlag”, säger Michel Rocard, en gång premiärminister.

Efter en serie måltider, kafébesök och samtal med socialistpartiets parisiska uttolkare fick jag inpräntat slagordet ”TSS”, uttytt ”vem som helst utom Ségolène”.

Royal reagerade drottninglikt svalt inför vredens små arméer. Hon skickade några sidor välformulerade brev till sina medtävlare, till ”kära Martine” och ”käre Bertrand”: Vi ska säkert bli överens.

De tres politiska åsikter är tätt sammanslingrande. Samtliga riktar stenhård kritik mot kapitalismen. De är något uppgivna inför socialdemokratin: ”En uttjänt idé”, enligt Royal. Bekämpa storkapitalet, förbjud skattegynnade företag att avskeda, bygg en ny offentlig bank – så formulerar sig Royal. Hennes radikaliserade idéer utvecklas genomtänkt i en samtalsbok med den klassiske sociologen Alain Touraine. (Den något villrådiga Mona Sahlin borde ta efter exemplet och diskutera samman en bok med förslagsvis Walter Korpi.)

TSS, upproret mot Ségolène Royal, har drivits fram utanför politiken. Det handlar i stället om ledarstil och samarbetsstrategier.

I stället för att tjäna partiet lojalt, lyder anklagelsen, har hon byggt en egen stödorganisation, ”Framtidens längtan”, med effektiv nätsamordning, mängder av lokala organisationer och centrum i den stora västfranska region Royal är chef för. En parallell struktur till partiet och därför hotfull, kanske fientlig, säger kritikerna, angelägna om att skydda det lilla partiet och dess allt tröttare ritualer.

Partilojalisterna fortsätter: Royal föredrar stjärnrollen framför att vara folkets tjänare. Gärna scenshower med uppburna skådespelare, sångare, den förre tennisstjärnan Yannick Noah och ett ”låt oss älska varandra”.

Bristen på grå diskretion och dekorum skulle uthärdas om det inte vore för den större, oförlåtliga synden. ”Ségo” antyder nämligen, med en knappt hörbar viskning, att socialisterna möjligen bör samverka med det lilla som finns kvar av organiserad progressiv borgerlighet. Inte skymten av nej till allianser med de snart insomnade kommunisterna eller med den pånyttfödda extremvänstern, ”nya antikapitalistiska partiet”. Endast ett försök att norpa en bit av den darriga politiska mitten. En idé omfamnad av de allra flesta socialistiska väljare.

Partiets ”purs et durs” för sin sista kamp för partiets ärofulla förflutna. En viss förnyelse anas. Deras enda verkligt trovärdiga vapen mot Ségolène Royal är nämligen en annan kvinna, Martine Aubry.