ÅSIKT

Nicolas Sarkozy – EU:s nye härskare

Efter fransosens fältslag är alla medtävlare besegrade

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
outtröttlig ordförande Nicolas Sarkozy har expanderat EU till en Medelhavsunion som han närmast för evigt planerade att styra.
Foto: ERIC FEFERBERG/AFP
outtröttlig ordförande Nicolas Sarkozy har expanderat EU till en Medelhavsunion som han närmast för evigt planerade att styra.

14 december 2008. Under sin tid som EU:s ordförande har Nicolas ­Sarkozy sträckt på sig i sina högklackade skor för att nå upp till sina äro­fulla föregångare, Charles de Gaulle och ­Napoleon Bonaparte.

Sarkozy bär, om än med tvekan, på gaullismens föreställning om ett ­nationernas Europa, självständiga i ­förhållande till EU:s byråkrati och icke- folkvalda institutioner.

Den franske presidenten har följaktligen effektivt sopat undan den Europeiska Centralbanken (hans särskilda hatobjekt) och EU-kommissionen. I stället är det han, i en egenartad allians med Storbritanniens Gordon Brown, som skrivit ut mångmiljard­belopp mot den kapitalistiska krisen och klivit in i en fransk favoritroll: förstatligande av banker. EU-kommissionens bleke ledare och dess ännu osynligare kommissarie för konkurrensfrågor kan från periferin se hur Sarkozy gynnar bilindustrin och smädar den heliga liberala konkurrensen.

Utan bindningar till USA

de Gaulle lärde sina landsmän att misstro USA:s försök att etablera evig makthegemoni. Sarkozy testades i ämnet när kriget i Kaukasus bröt ut under sensommaren. USA och deras euro­peiska lydregeringar, däribland Carl Bildts, krävde bojkott, sanktioner och bestraffning av Ryssland, sedan den omdömeslösa georgiske presidenten inlett krig. Den franske presidenten protesterade förstås mot ryska övergrepp men skrev sedan avtal om samarbete och framtida gemensam energi­politik. ­Georgien förblir utanför Nato.

En strategi i samförstånd med gaullismens storslagna föreställning om ett utrikes- och säkerhetspolitiskt starkt Europa, maktmässigt i nivå med USA och utan tvingande atlantiska bindningar.­

Under sitt ordförandeskap har Sarkozy framgångsrikt gjort upp med sin egen proamerikanism; den han gick till val på och som fick franska författare att kalla honom ”en amerikan i Paris”.

Den gamle generalen och motståndskämpen de Gaulle hann nog aldrig grubbla särskilt mycket över hur miljö­förstörelsen sliter sönder världen. Däremot var han en varm vän av kärnkraft, både militär och civil. Sarkozy har samma innerliga och besynnerliga förhållande till kärnenergin; den ska rädda miljön och klimatet. Kärnkraftverken ska spridas som pärlband över Europa, för den delen också i länder som Kina, Iran och Libyen. Frankrike står för leveranserna av reaktorerna.

Sarkozy med sitt måttlösa ego kan ­inte i detalj kopiera sin väldige föregångare. de Gaulle sökte klassförsoning, konsensus och arbetarväljare. Den sortens ­sociala begränsningar drabbar inte Sarkozy, formad i superexklusiva Neuilly, förenad med sitt lands yppersta ekonomiska elit och hängiven den inte alltför svåra uppgiften att krossa fackligt motstånd. Sarkozy säger, med all rätt, att han företräder en höger ”utan komplex”.

Enligt klassisk fransk samhällsteori är denna höger komponerad av tre riktningar. En av dem kallas ”bonapartism” och syftar både på kejsar Napoleon och hans nära släkting Napoleon lll. Sammantaget stod de för auktoritär expansionism, viss ­populism, reformism och det som kallas ”volontarism”: politiskt obändig viljestyrka som metod för samhälleliga förändringar. Sarkozy rättar in sig bland de främsta bonapartisterna. Han har expanderat sitt EU till en

Medelhavsunion, sopat undan den länge dominerande tyska makten och ersatt den med fransk. Lovat bygga vägar och broar över hela EU. Kväst irländarnas opposition mot EU:s fördrag.

Tillsatte egen lydkonung

Sarkozy hade en plan, att närmast för evigt fortsätta att styra EU via Euro­rådet, ansvarig för Europas ekonomiska politik. Han litade inte på de länder som stod i tur för EU:s ordförandeskap: ”Ryggradslösa”, sa han om Tjeckien och Fredrik Reinfeldts Sverige. Han lyckades inte riktigt (tyskarna i vägen) utan fick nöja sig med att sparka Euro-rådets ordförande och ersätta honom med en egen lydkonung.

Nicolas Sarkozy har i ett sex månaders mentalt och fysiskt outtröttligt fältslag erövrat EU, besegrat alla medtävlare och vunnit Gordon Brown som väpnare.

Det kan därför finnas goda skäl att ­citera titeln på den före detta borgerlige ministern François Léotards succébok om Sarkozy och hans planer: ”Det här kommer att sluta illa.”