ÅSIKT

Hur överlever en ledande politiker som människa?

Hanne-Vibeke Holst gestaltar politikens existensiella villkor

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hanne-Vibeke Holsts strängaste kritiker menar att författaren bara ägnar sig åt politikerna, inte politiken. I ”Drottningoffret” får läsaren följa en svårt sjuk partiordförande som kämpar för att vinna ett val.
Hanne-Vibeke Holsts strängaste kritiker menar att författaren bara ägnar sig åt politikerna, inte politiken. I ”Drottningoffret” får läsaren följa en svårt sjuk partiordförande som kämpar för att vinna ett val.Foto: LOTTE FERNVALL

21 juni 2009. Kanske borde jag av professionella skäl fördjupa mig i SCB:s analys av de politiska sympatierna i landet. Med all respekt för den tillförlitliga statistiska centralbyrån: genren är stendöd, slaktad främst av den politiska journalistiken, så upptagen av närsynt returinformation av opinionsinstitutens siffror och åsiktspaket.

Jag föredrar Hanne-Vibeke Holsts läckert feta roman ”Drottningoffret” (Albert Bonniers förlag). Holst gestaltar, när hon är som bäst, politikens ­existentiella villkor. Hur överlever en ­ledande politiker som människa?

Hon koncentrerar i första hand undersökningen till Elizabeth Meyer, ­oppositionsledare och ordförande för de danska Socialdemokraterna. Diagnosen har ställts, svaret är entydigt: Meyer är på väg in i alzheimer-dimmorna. Tiden är utmätt. Hon ställer ut åt sig några avgörande uppdrag: hon måste vinna det förestående valet åt sitt parti och hinna överlämna sin egen makt till partiets talesperson, Charlotte Damgaard. Processerna ska genomföras i vår tid av växande, hotfull rasism, ­social nöd och i kamp mot ett borgerligt block, alltmer undfallande och beroende av den populistiska högern.

Svarta berättelser

Den som vill läsa romanen som dagspolitik kan därmed konstatera: Hanne-Vibeke Holst ställer också frågan om socialdemokratins existens.

Partiledare Meyers kamp mot glömskan – beskrivet i små scener av förvirring och som desperata försök till kontroll, att täcka över – vävs samman av vår tids förträngning av historien. Holst skriver om den pågående demonteringen av demokratin och om upprepningen av det förakt för svaghet som rasismen alltid utnyttjat. Meyer, kritisk till det israeliska förtrycket av palestinierna, återvänder till minnena av sin egen judiska släkt, som blev nazismens offer. Hon ser tecken på att folkförakt blivit en del av den politiska dagordningen. Främlingsfientlighet, uttalad eller implicit, ingår som en del av den valpolitiska nyttokalkylen. Antisemitismen och islamofobin äter sig in i dagspolitiken och legitimerar dödshot mot politiker. De svarta berättelserna bär upp delar av Holsts roman.

Elizabeth Meyer låter måla sitt porträtt, finansierat av hennes stenrike norske finansman. Hon kan till framtidens offentlighet överlämna bilden av sig själv, en åldrande socialdemokrat. Gesten blir möjlig tack vare ­samarbete med en upplyst storkapitalist. En ­påminnelse om partiets förflutna, ett sista tecken ­före den stora glömskan.

Omvänd könsmaktordning

I väntan på att det gamla ska dö konstruerar Meyer en feministisk allians: framtiden anförtros åt ”kronprinsessan”, Charlotte Damgaard. Hon som agiterar mot ­barnfattigdom, kriget i Afghanistan, gettoiseringen, lever ett övre medelklassliv. Feminist med två barn och en man som, om än gnälligt, sköter de flesta av hemmets alla praktikaliteter. Hanne-Vibeke Holst har förebråtts för att vilja bygga en ny, fast omvänd, könsmakt med männen som tjänare. Jag föreställer mig snarare att Holst vill säga att maktens krav och det privata livets förhoppningar om jämställdhet ­inte är förenliga. Makten måste brytas ned för att människor ska bli fria.

De två socialdemokratiska ledarna, Meyer och Damgaard, sveper Hermès-sjalar runt halsen och svalkar sig med champagne. Karikatyrer av ”Bobos”, den röda borgerligheten. Holst provocerar en aning. Den välbeställda medel­klassen ska enligt klichén kämpa för lägre skatter, privat vård och social avskildhet. Inte engagera sig för den gemensamma välfärden, invandrares rättigheter och feminism. Och framför allt inte vara socialdemokrater.

”Ägnar sig åt politiker, inte politik”

Stränga danska kritiker har läxat upp Hanne-Vibeke Holst för att hon bara ägnar sig åt politiker, ”inte åt politiken”. Hennes drygt 600 sidor långa roman (borde varit kortare) virvlar av politik, av de många parallella samhällenas moral och konflikter. Avgrundsdjupa ideologiska motsättningar laddas med våld och hot, som vi i de gamla nordiska idyllerna vanligtvis vägrar se.

En svårt sjuk politiker upprepar, på sin väg in i tystnaden och oåtkomligheten, den sanning Milan Kundera en gång ville lära ut: Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan