ÅSIKT

Unge Jan Guillou och husryssarna

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Kalla kriget frös det sena 60-talet. I Sovjet härskade Bresnjev, tövädret var förbi. I Sydostasien drev vietnameserna befrielsekrig. En av de få västliga ledare som stödde denna kamp var Olof Palme. Han utmanades samtidigt av den växande radikala vänstern.

Sveriges internationella politik var svårtolkad. Tiden var gynnsam för underrättelseorganisationer och spioner.

Den svårt överbefolkade sovjetiska ambassaden inledde­ ­rekrytering och prövade­ villiga informatörer. Hälften av ­Aftonbladets ledar­redaktion försågs med en ”husryss”. Uttrycket är Dieter Strands.

Luncherna, ofta på Riche, skulle vara förtroendeskapande. Husryssarna var väl pålästa, diskreta och smickrande. Samtalen leddes så småningom mot huvudämnet: Olof ­Palmes internationella engagemang. Sällan eller aldrig några frågor om hans relationer till extremvänstern eller FNL-aktivisterna.

Den sortens luncher var ytterst svåra att hantera för en journalist i dryga 20-års­åldern. Man tillmättes en betydelse långt utöver det rimliga och man pressades att ­leverera informationer för att leva upp till den mäktiga­ roll man tilldelats. Sårbarheten är påtaglig. Samätandet riskerar skapa en förtrolighet som växlas in i utbyte av tjänster.

Regeln var mycket enkel: Relationerna med husryssarna måste avbrytas. Aldrig alliera sig med egendomligt kodspråk, hemliga telefonplatser, uppdrag att råna främmande ambassader.

Jan Guillou har brutit mot dessa elementära regler. Han underhöll sina KGB-relationer i fem år och utförde betalda tjänster åt spionorganisationen. Under denna långa sam­arbetsperiod invaderade Sovjet Tjeckoslovakien.

Innehållet i de texter Guillou levererade till KGB är okänt. Något vagt anger Guillou själv att han skrev om den svenska Vietnam-opinionen. Hur hans rapporter såg ut kan man ana av hans senaste självbiografi. Han sammanfattar den social­demokratiska Vietnam-politiken så här: Tage Erlande trodde att alla som stödde befrielsekriget var kommunister.

Kan han ha skrivit sådan smörja till KGB?

Guillou säger att samtal med KGB-agenter inte är märkvärdigare än ordinära konversationer med folkpartister eller ”sossar.” Verkligen? En spion, ­utbytbar mot politiker­ som verkar i offentligheten, avkrävs ansvar och får sitt mandat folkligt prövat.

Den unge Jan Guillou tycktes besatt av en grandios idé. Han skulle infiltrera KGB med målet att förgöra spionorganisationens svenska filial. Han blev i stället ett slags moralisk livstidsfånge hos den sovjetiska organisationen. Därav hans tystnad. Inte ett ord om KGB-relationerna i hans biografi, annars så sympatiskt fylld av självkritik och självironi.

Historien har hunnit fatt Guillou och nått hans verkliga smärtpunkt.