Krönika

Olle Svenning

ÅSIKT

Inte fyra år till med Carl Bildt

Högerns framgång är krigspropaganda

LEDARE

5 SEPTEMBER 2010. Afghanistankriget

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk. Ledarsidan driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.
Vägrar diskutera Carl Bildt vill inte debattera utrikespolitik med de rödgröna. Samtidigt propagerar han för krigsuppdrag i Afghanistan.
Vägrar diskutera Carl Bildt vill inte debattera utrikespolitik med de rödgröna. Samtidigt propagerar han för krigsuppdrag i Afghanistan.Foto: KRISTER HANSSON och MAGNUS WENNMAN

NEW YORK. Talibanerna applåderar, sa Carl Bildt. Han hänvisade till ett försiktigt rödgrönt förslag om att svenska soldater ska lämna det allt hopplösare kriget Afghanistan.

Talibanerna satte kanske jublet i halsen när de studerade Sifo:s opinionsmätning.

Jag läste Carl Bildts rapport om stämningen hos talibanerna i en paus under matchen mellan Giants och Steelers i den nya futuristiskt konstruerade fotbollsstadion i Meadowlands, New York. Medan Bildts ord flimrade förbi sjöng fyra krigsveteraner, ut över hela fotbollsanläggningen, hyllningar till de amerikanska krigen i Irak och Afghanistan.

Bildt deltog långt tidigare i den konservativa kör som propagerade krig mot Irak. Jan Björklund, en enklare knekt, ville omedelbart skicka stridande svensk trupp till Irak. Var det värt det, frågar Andrew Cockburn, en av västvärldens främste kännare av irakisk historia och nutid. Han berättar om massdöd, förgiftat vatten, svältande barn, flyktingmiljoner, totalförstörd infrastruktur.

Kriget har som alltid sina profitörer: ägarna till de privata arméerna, spekulanterna i oljetillgångarna, vapenproducenterna. De hade länge sin särskilde beskyddare i vicepresidenten och Halliburton-direktören Dick Cheney. Bildt beskriver honom som en nära vän. Fryntlig och skarpsinnig. Inte helt olik en annan Bildt-kompis, Karl Rove. I hans nyutkomna memoarer kan man läsa om de smutsiga metoder med vilka han skapade George W Bush och lyckades fylla medier med lögner om Iraks massförstörelsevapen.

Pat Tillman kunde ha varit en av den amerikanska fotbollens mångmiljonärer; han övergav den karriären och valde kriget. Berättelsen om honom fyller i dagarna biograferna. Den döde Tillman hyllades som stor krigshjälte av Bush. I verkligheten manipulerade den amerikanska militärledningen hans död för att förvandla honom till krigshjälte. Tillmans efterlevande visade, efter osannolika ansträngningar, att han skjutits ihjäl av amerikanska trupper, friendly fire.

The Tillman Story, är en av många berättelser som sprättar upp det offentliga hyckleriet om Afghanistan och får krigsmotståndet att växa. Den ­demokrati, som soldatmassorna sägs skydda, representeras av den svårt korrupte Hamid Karzai, en av Bildts samtalspartners. Karzais senaste insats för friheten består i att han personligen räddade sin vän, chefen för det nationella säkerhetsrådet, Zia Saleh ur fängelset. Zia Saleh hade lastat alla tillgängliga byrålådor med svarta pengar. Presidenten lät honom behålla såväl frihet som pengar och hög befattning.

Utrikespolitik betyder inget för valresultaten, sa några debattörer, historielöst, i radions livsstilsmagasin ”God morgon världen”. Det går, som alltid, att lägga partigruppernas utrikespolitiska profiler bredvid varandra och välja. Bildt, mer av utrikespolitisk kommentator än minister, valde krig i Irak och försvarar så kraftfullt han förmår krigsuppdragen i Afghanistan. För honom finns det ett givet samband mellan konflikter och affärer. Sovjets sönderfall och de eviga konflikterna i Sudan bjuder också privatekonomiska möjligheter. Den europeiska högern, som Bildt och Reinfeldt är delar av, bygger en del av sina framgångar på att propagera exkluderande nationalism och genom att ingå politiska allianser med främlingsfientliga partier.

De rödgröna har anständigare, om än politiskt tilltufsade, partivänner i Europa. Gränsen mot extremhögern är definitivt stängd.

Vänstern sa nej till kriget i Irak och prövar kritiskt, om än överdrivet försiktigt, meningen med krigsmaskinen i Afghanistan. De ifrågasätter, fast onödigt svepande, USA:s imperialistiska system med tusentalet militärbaser runt om i världen.

Jan Eliasson, Carin Jämtin, Maria Wetterstrand eller någon annan möjlig utrikesminister har inte berikat sig på nykolonial oljehandel. Carl Bildt vägrar debattera utrikespolitik med de rödgröna. För hans personliga del är det begripligt; demokratiskt är det däremot skandalöst.