ÅSIKT

Tortyr tystar inte tunisiska kvinnor

Förberedde revolten – nu kräver folket demokrati

kampens systrar Systemkritiska advokater, revolterande ungdomar, fackrörelsen UGTT, nätet och feminister formar demokratirörelsens bas.
kampens systrar Systemkritiska advokater, revolterande ungdomar, fackrörelsen UGTT, nätet och feminister formar demokratirörelsens bas.Foto: MAGNUS WENNMAN
LEDARE

23 JANUARI 2011. Revolten i Tunisien

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Sihem Bensedrine var i höstas inbjuden till Biblioteksmässan för att tala om villkoren i Tunisien. Hon hade valt rubriken för sitt tal i Göteborg med omsorg:” Från en cyber­dissidents dagbok.” En presentation av sig själv och av ett av redskapen mot diktaturen – nätet.

Bensedrine startade radiokanalen och nätsajten Kalima. Den censurerades av diktaturen men kunde via medhjälpare, bland annat i Marseille, berätta om systematiska övergrepp och tortyr, om tusentals politiska fångar och om skenrättegångar.

Sihem Bensedrine blev, för sin frihetskamp, förföljd, misshandlad och utsatt för den mest groteska, sexistiska ryktesspridning.

Hon har många medsystrar i kampen. Bland dem advokaten Radhia Nasraoui.

I åratal har hon försvarat utsatta och politiskt förföljda, också med stora risker för sitt eget liv. Hon har gång på gång misshandlats; hennes ansikte massakrerades när polisen gjorde chock mot en demonstration, riktad mot Israels ockupationspolitik.

Nasraoui hungerstrejkade under en tvåmånadersperiod. En protest mot långvariga fängelsedomar mot oppositionella. En av de dömda var hennes man Hamma Hammani, medlem av det länge förbjudna tunisiska kommunistpartiet. Nasraoui och andra advokaters långvariga uppror och strejker mot landets ruttna rättssystem är en av det demokratiska upprorets förutsättningar.

Systemkritiska advokater, revolterande ungdomar, den starka fackliga rörelsen UGTT, nätet och feminister formar demokratirörelsens själva bas.

Fathia Hizen är en av de feminister som lyckades befria författaren Taoufik Ben Brik ur fängelset. Ben Brik, en möjlig presidentkandidat för den upproriska vänstern, har skrivit en redan klassisk bok med den svart ironiska titeln ”Une si douce dictature”, En så mild diktatur.

Västvärlden uppskattade den sortens mildhet. Tunisien var Valutafondens lydiga elev och en lojal allierad i korståget mot terrorismen. Fängelserna stod alltid vidöppna, torterarna beredda.

Den korrupte Bettino Craxi, som skyfflat över stora delar av den italienska statskassan till sig själv och Silvio Berlusconi, hälsades välkommen att leva i Tunis, befriad från sitt 27-åriga fängelsestraff.

Diktaturens parti RCD, nu på väg att smulas sönder, var fram till den här veckan medlem av Socialistinternationalen. Ett samarbete än mer genant än Folkpartiets gamla allians med Jörg Haiders högerextremister.

Tunisien skötte ekonomin så väl, sa Carl Bildt om denna kleptokrati, hänsynslöst styrd av presidenten och hans närmaste familjemedlemmar i allians med den ingifta klanen Trabelsi. Ett system inte olikt Saddam Husseins. Massarbetslöshet härskar och mot den protesterade den unge Mohamed Bouazizi, från utfattiga staden Sidi Bouzid, genom att bränna sig till döds. Hans exempel följs av unga i Algeriet: ”Vi bränner oss, därför existerar vi”, med den filosofiska blinkningen berättar ett trettio­tal unga i den fria algeriska tidningen Al Watans veckomagasin.

Autokraten Ben Ali delade med sig av sin makt – till den gamla kolonisatören Frankrike, representerat i lilla Tunisien av tusentals företag. Helt konsekvent lovade Bildts partivän utrikesminister Michèle Alliot-Marie att skicka franska säkerhetspoliser för att skydda Ben Alis förtryckarstat.

Det enda bygge Nicolas Sarkozy kommer att bli ihågkommen för är Medelhavs­unionen. Presidenten vill foga samman södra Europa med Maghreb-länderna. En storartad, ofta obehagligt repeterad, idé. Den syftar den här gången inte främst till att förstärka demokratin utan till att skydda franska och europeiska intressen och att hejda utvandring till Europa.

Tunisiska medborgare är utlovade val, mycket snart. Kanske den döende maktens sista försök till restaurering. En konservativ islamisk regering skulle kunna vara de gamla härskarnas modell, varnar Maghreb-experten och professorn Sami Nair.

De försöker hejda vår demokratiska revolution, skanderar demonstranter. Omvärlden, grannstaterna, EU och dess fega parlamentsmajoritet, föredrar kanske ”den milda diktaturen”.

OS