Krönika

Olle Svenning

ÅSIKT

När världen brast för Palme

”Palme var vår förste mediepolitiker, ständigt debatterande”

Många Ansikten Till vänster betraktas Olof Palme av antagonisten Thorbjörn Fälldin. Till höger tar makarna Palme en åktur med Fidel Castro vid ett besök på Kuba. En av Palmes styrkor var att han på ett naturligt sätt kunde röra sig mellan olika politiska arenor. Världen var allas angelägenhet.
Många Ansikten Till vänster betraktas Olof Palme av antagonisten Thorbjörn Fälldin. Till höger tar makarna Palme en åktur med Fidel Castro vid ett besök på Kuba. En av Palmes styrkor var att han på ett naturligt sätt kunde röra sig mellan olika politiska arenor. Världen var allas angelägenhet.Foto: Foto: AFTONBLADET BILD
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk. Ledarsidan driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.

Runt den lilla italienska staden Bitonto slingrar sig en väg uppkallad efter Olof Palme. Hans namnskylt finns på gator över hela världen. Platserna vill påminna om Olof Palme som freds- och demokratiaktivist.

I franska Vitrolles, några mil utanför Marseille gav Palme namn åt ett torg. Skylten togs ner när Le Pens Nationella Fronten grep makten. En bekräftelse av Palme som rasismens motståndare.

Palmes antikolonialism förutsatte dialog mellan norr och syd. Med Willy Brandt arbetade han fram program för väldig resursöverföring till tredje världen. Hans nedrustningsprojekt överskred kontinenternas gränser och kampen mot kärnvapen utmanade kalla krigets vettlösa logik. Palme talade lika självklart i FN som på Olofströms arbetarekommun om kärnvapnens hot mot mänsklighetens överlevnad. Han for från manifestationer för demokratin i Portugal till Kosta fackliga jubileumsfest för att rapportera. Världen var allas angelägenhet.

Palme var vår förste mediepolitiker, ständigt debatterande. På kvällen stenhård tv-debatt med Vilhelm Moberg. På morgonen en debattartikel om USA:s bombkrig i Vietnam eller en intervju om feminismens betydelse. Palme lockades av den mediala världen och kunde länge använda dess nyckfulla och något opportunistiska lojaliteter.

Tage Erlander lämnade över sin sista väldiga valseger 1968 till Palme och med den följde måttlösa förväntningar. Stora planer gjordes upp när landets ledande kulturpersonligheter samlades på Harpsund, socialdemokratins Versailles. Hovet skulle snart skingras. De trettio lyckliga efterkrigsåren, den socialdemokratiska välfärdsepoken, var på väg att förlora kraft och magi.

Långt från det sörmländska godset växte hoten: statens gruvarbetare i norr strejkade. Något längre söderut grubblade Thorbjörn Fälldin och ut föll hans civilisationskritik: landsbygden avfolkas, naturen skövlas, den storskaliga tekniken hotar mänsklighetens överlevnad.

En grön våg var på väg att dränka de sanningar Palme och hans parti alltid trott på: vetenskap, framsteg, rationalism, kollektivt organiserad välfärd.

Hoten från gruvorna och skogarna gröpte ur socialdemokratins makt. Statsapparatens fogdar och poliser slog till mot Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Det gnagde ner partiledningens förtroende. Stat och parti var tätt sammanvuxna.

Oljechocken förgiftade ekonomin; reformresurserna sinade, den gamla industristrukturen vacklade. Palme kunde inte bygga ”ökad jämlikhet”; han fångades av ekonomisk krishantering. Han försökte skapa om det statsbärande partiet till en självkritisk folkrörelse. Tiden räckte inte och maktbasen var för klen.

Olof Palme hade inte som sina föregångare trygga politiska skyddsnät. Han saknade en första kammare som med gårdagens segrar garanterade makten också när väljarna underkände dagspolitiken. Inga partipolitiska allianser var hopsydda: Branting hade länge liberalerna, Per Albin och Erlander litade på bönderna. Palme, övertygad om styrkan i den socialdemokratiska ideologin och hos sina ofta kompetenta statsråd, kunde träffa mittenpartister på Haga och skriva någon liten uppgörelse men något stort gemensamt hus kunde han inte bygga.

Palme förbisåg den heliga socialdemokratiska strategin: se till att alltid hålla borgerligheten splittrad. Han underskattade svårt Thorbjörn Fälldin. Deras verklighetsbilder saknade beröringspunkter. Konflikten mellan Fälldin och Palme ändrade för överblickbar framtid politiken. Borgerligheten blev enad; det är Fälldins bestående insats. Hans ideologi är däremot sedan länge övergiven, också av hans eget parti.

Palme återvann makten under några 80-tals år. Då var den världsekonomiska dagordningen omskriven och socialdemokratin retirerade mot marknad, privatiseringar och avregleringar. Också Palme blev övergiven eller gav upp.

Han upprätthöll internationalismen. Ett livskraftigt säkerhetssystem förutsätter världsvid solidaritet, social rättvisa och tolerans, sa han vid en europeisk säkerhetskonferens 1984. Så talar ingen europeisk politiker i dag.

Olof Palme ställde sig på Rossio-torget i Lissabon 1975 och förenade sig med det folk som gjorde uppror mot diktaturen. Dagens europeiska politiker stänger in sig och gör kostnadsanalyser om de folkliga demokratirevolterna. Oljepris och invandrarströmmar väger tyngre än demokrati.

Att vända tillbaka till Palmeperioden är inte nostalgi; det är en påminnelse om demokratins och den internationella solidaritetens möjligheter. Det är vår egen tid som är så oändligt föråldrad.