Krönika

Olle Svenning

Ledare

Måste LO göra slut med Socialdemokraterna?

”Det bästa i den svenska arbetarrörelsens politik, från ATP till jämställdhet, har skapats i konfliktfyllt samarbete mellan LO och partiet”

Inte en ”wanja-fråga” Wanja Lundby-Wedin var nära att bli avsatt av LO-styrelsen 2010. Men fackets nedmontering som maktcentrum är inget personligt problem – försvagningen är en konsekvens av förändringar av näringslivet och interna konflikter inom LO och mellan förbunden.
Inte en ”wanja-fråga” Wanja Lundby-Wedin var nära att bli avsatt av LO-styrelsen 2010. Men fackets nedmontering som maktcentrum är inget personligt problem – försvagningen är en konsekvens av förändringar av näringslivet och interna konflikter inom LO och mellan förbunden.Foto: Foto: Magnus Sandberg

1995, när Socialdemokraterna skulle välja ny ledare, bjöd LO:s ledning Aftonbladets ledarredaktion till möte. På Solvalla.

LO:ordföranden Bertil Jonsson prickade in vinnarhästen i första loppet. Men satsade på fel partiledare. LO ville inte ha Göran Persson.

Facket frös ut den nya ledaren; han hånade LO genom att reducera organisationen till ett särintresse.

En sekellång allians började erodera. Klassröstningen, förr runt 80 procent, har sjunkit mot underjorden, till 50 procent – den absoluta miniminivån för organiserat samarbete.

Efter LO:s väldiga medlemsförluster och socialdemokratins sammanbrott följer frågorna: Är den historiska alliansen förbrukad? Bör facket och socialdemokratin separera? Har arbetarrörelsens tillbakagång någonting med det fackligpolitiska samarbetet att göra?

Traditionellt har det varit arbetarrörelsens vänster, ideologiskt förnärmad av facklig femörespolitik och socialdemokratisk överhöghet, som krävt uppbrott. Den uppgiften tycks numera partiets liberala del ha tagit över.

Valanalytiker hos Arena menar att facket står i vägen för ekonomisk tillväxt och tänker ”stereotypt” om arbetsrätt. Annars en maktpolitisk grundfråga.

Arena-analysen delar ut särskilt lågt betyg åt LO:s senaste decennium – Wanja Lundby-Wedins ordförandetid.

Förra året var Lundby-Wedin mycket nära att bli avsatt av LO-styrelsen. Det berodde dock inte på Arenas kritik.

Fackets nedmontering som maktcentrum är inget personligt problem, inte en ”Wanja-fråga”.

Försvagningen följer av djupa förändringar av näringslivet, interna konflikter inom LO och mellan förbunden.

Regeringen vill marginalisera facket men inte, likt Svenskt näringsliv, smula sönder det. Ett svagt LO behövs som legitimation.

Under det senaste decenniet har maktfördelningen i arbetslivet, lokalt och globalt, fört till måttlös dominans för kapitalet: växande löne- och förmögenhetsskillnader, mer av utsortering av individer, fler lagar riktade mot löntagare: från usla sjukersättningar till urgröpt a-kassa, snart tömd på majoriteten av sina medlemmar. Den ideologin kan vara på väg att lyftas upp till EU-nivå.

Europa-facket, där Wanja Lundby-Wedin är ordförande, kallar EU-högerns och därmed EU-kommissionens rekommendationer om auktoritär kapitalism: ”perversa försök att sänka levnadsstandarden, öka klassklyftorna och driva fram en ännu större prekär arbetsmarknad”.

På denna närmast laglösa arbetsmarknad, tömd på fackligt inflytande, trängs oftast ungdomar, lågutbildade och etniskt diskriminerade.

Jag känner ingen politiskt oberoende europeisk facklig rörelse, som nått ens i närheten av det inflytande LO-medlemmarna haft.

Jag har sett oändliga och miljonmassiva fackliga demonstrationer i södra Europa. Storslagen desperat maktlöshet.

I Danmark, där LO och socialdemokratin vandrat i olika riktningar, är det inte löntagare utan Dansk folkeparti som sopar hem framgångar.

I Norge har fördjupat samarbete mellan fack och parti lett till radikalisering och valframgångar.

Det bästa i den svenska arbetarrörelsens politik, från ATP till jämställdhet, har skapats i konfliktfyllt samarbete mellan LO och partiet. I allians mellan sociala ingenjörer och fackliga förtroendevalda.

Under den mest framgångsrika perioden stod, symboliskt, Tage Erlander mot Arne Geijer, under den sämsta Ingvar Carlsson mot Stig Malm.

LO skulle som alternativ till detta ärofulla förflutna kunna söka allians med TCO för att bilda ett effektivt löntagarblock med ambitionen att äntligen demokratiserat arbetslivet.

Förutsättningen är att LO säger upp sin politiska allians med socialdemokratin.

Om LO och socialdemokratin tar avsked av varandra, riskerar partiet att förlora relationer med sin redan bräckliga sociala bas.

Den fackliga alliansen var länge en restriktion mot ideologisk förflackning. Framförallt kanaliserade den löntagarkrav rakt in i politikens centrum.

Frågan om skilsmässa, och hur den ska se ut, måste ändå ställas. Svaret på den avgör arbetarrörelsens framtid.