ÅSIKT

Riv partihögkvarteren – låt vänstern återuppstå

”De krympande politiska partierna i Europa liknar alltmer små vacklande familjeföretag”

Sarkozy får motstånd I dag spås François Hollande få starkt stöd och bli vald till ny ledare för de franska socialisterna.
Sarkozy får motstånd I dag spås François Hollande få starkt stöd och bli vald till ny ledare för de franska socialisterna.Foto: LAURENT CIPRIANI/AP
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Frågorna är akuta: hur ska en ny socialdemokratisk ledare väljas. Kan vänstern enas om en gemensam ledare för landet?

I dag ger franska medborgare sina svar. Andra partier bör överväga fransk ­import.

Förra söndagen öppnade tiotusen vallokaler runt om i Frankrike. Socialisterna höll val och 2,6 miljoner fransmän ­prövade sex möjliga ledare: representanter från den hårda vänstern till den mjuka socialliberalismen. Valrätten var ­generöst tilltagen och gick långt utöver partiets ganska klena medlemskår.

Alla som försäkrade sympatier med

den ­demokratiska och republikanska ­vänstern hade rösträtt – mot en avgift av knappt tio kronor.

Under månader har socialistledare ställt sig på torgen runt om i landet och delat ut hundratusentals broschyrer. Kandidaternas skarpsinniga think-tanks har sprutat ur sig analyser och ”dossierer” ­medan ­ledarna mätt sig mot varandra i tv-debatter, som följts av miljontals tittare. ­Själva grundfrågan var enkel: vem av de sex har de bästa förutsättningarna att vinna ­nästa års presidentval och parlamentsval åt vänstern? Ett personval alltså; ­politikens grunder röstade parti­medlemmarna fram före sommaren.

Dominique Strauss-Kahn, den liberala kaviarvänsterns idol, försvann på ett ­hotellrum i New York – i en verklig ­skandal. Ségolène Royal, alltför benägen att identifiera sig med Jeanne d’Arc, har förlorat magin från förra presidentvalet. De flesta av hennes väljare flydde till François Hollande, hennes före detta sambo (ordet ”kulbo” finns inte på ­franska). Partiets center, i massiv majoritet, delade överraskande jämnt sina ­röster mellan Hollande och Martine ­Aubry. De båda förenas av hyperförnäm utbildning och släktskap till EU-kommissionens enda betydande ordförande, ­Jacques Delors.

Aubry är hans dotter, Hollande hans ideologiska arvtagare. De krympande ­politiska partierna i Europa liknar alltmer små vacklande familjeföretag. ­Franska socialister, liksom italienska, har därför bett om hjälp, från dem som ­känner sig hemma hos vänstern men främmande för att bli partimedlemmar. Och de har kommit i miljontals.

Partiapparaterna vinner därmed vitalitet men förlorar kontroll. I söndags sprängdes bildligen bitar av socialist­partiets bunker av Arnaud Montebourg, ung advokat som för talan mot den ­globala kapitalismen. Han vill slita ­sönder de internationella finansnät som hotar strypa västvärlden. Den auktori­tära kapitalismen måste ersättas av politik och demokrati.

Jag påminner mig ett intensivt samtal med Montebourg på hans lilla, påvra rum i franska parlamentet. Han agiterade, med mig och en sekreterare som enda åhörare, mot det liberal-byråkratiska EU och dess sklerotiska författning. ­Montebourg var en varm vän av en europeisk union. Men, dundrade han mot mig: ”Den måste vara demokratisk och ­federal”.

Montebourg samlade i söndags 17 ­procent av vänsterväljarna. Parti­högern suddades ut. Tony Blairs främste anhängare i Frankrike är Nicolas ­Sarkozy.

Man kan läsa ut ett europeiskt politiskt mönster av vänsterns folkomröstning i Frankrike. Det finns missnöje och ­otålighet mot de socialistiska partiernas försiktighet, anpasslighet och passivitet inför den globala kapitalistiska makten; den som smular sönder alltmer av välfärdsstaten. Montebourg använde anti-globaliseringsrörelsens paroll: en annan värld är möjlig. Allt annat är fantasilöst och därmed i ordets verkliga mening ”­reaktionärt”.

I dag kommer säkert François Hollande att väljas till vänsterns ledare och till att bli den som gör slut på det korrupta Sarkozy-systemet. Hollande var under ­elva år en skickligt kompromissande, men något suddig, partisekreterare. Han är en folkligt förankrad parlaments­ledamot och hans erfarenheter sträcker sig tillbaka till François Mitterrands första presidentår. Hollande får, och det är det viktiga, mandat från i stort sett ­hela den politiska vänstern. Från de allt ­tunnare revolutionära skarorna till de återupplivade Gröna.

Exemplet visar att vänstern kan åter­uppstå om partihögkvarteren rivs och ­ledaren erövrar folkligt mandat.