ÅSIKT

Sjöstedt gör slut med v:s historia

V-ledaren vill rädda socialdemokratin

rödgröna drömmar  Vänsterpartiets nye ledare Jonas Sjöstedt har höga ambitioner – han vill erövra de miljömässiga ödesfrågorna och rädda demokratin.
Foto: Foto: Bertil Ericson/SCANPIX
rödgröna drömmar Vänsterpartiets nye ledare Jonas Sjöstedt har höga ambitioner – han vill erövra de miljömässiga ödesfrågorna och rädda demokratin.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När C H Hermansson valdes till VPK:s ledare kritiserades han för att han hade segelbåt och en tämligen rik hustru. ­Hermansson blev partiledare 1964; det året föddes Jonas Sjöstedt. Som ny partiledare sveps också han in av moralism och ­indignation. Han anklagas för att bo, men inte trivas, i ett överklassigt bostadsområde.

De två partiledarna har en annan, mer betydelsefull likhet: På dem ställdes ­eller ställs svindlande förväntningar. ­Hermansson knöt an till den nya vänst­ern, intellektuell och befriad från ­stollig sekterism. Han lyssnade till ­italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti, som ifrågasatte Sovjets överhöghet.

Socialdemokratin försvagades dramatiskt under Hermanssons första år som ledare. Partiet förlorade drygt åtta ­procent i valet 1966. Vägen för en alternativ vänster tycktes öppen. Sverige ­skulle, likt Danmark och Norge, få ett vänstersocialistiskt parti. Den röda drömmen tog slut efter ett par år.

VPK kunde inte enas om frigörelse från de gamla eländiga internationella relationerna. Partiets revolutionärer uthärdade inte reformismen. Sönderfall inträdde, ur det föddes den groteska maoismen.

Socialdemokratin restaurerade under tiden och blev radikalare. Kongresser skrev avancerade jämlikhetsprogram. Partiet attackerade den privata ekonomiska maktkoncentrationen, ofta med hjälp av Hermanssons kvalificerade analyser och böcker.

Kulturarbetare, som då hade självförtroende, skrev på stödupprop för socialdemokratin. Hasseåtage stod högt upp på listan. Kulturarbetarna togs på allvar: ­Erlanders parti fick över 50 procent av rösterna, VPK fick drygt tre. Ett pris för Sovjets invasion av Tjeckoslovakien krävdes också i Sverige.

Jonas Sjöstedt behöver inte tyngas ­särskilt mycket av historien. Den stora frågan om Sovjet som en gång splittrade ­arbetarrörelsen ligger lik sedan två d­ecennier.

Det gick inte att spåra ett uns av revolutionär kampanda eller antiparlamentarism när Vänsterpartiet nyligen höll kongress. Jag kan inte påminna mig en enda fråga där Jonas Sjöstedts åsikter ­inte skulle kunna rymmas inom socialdemokratin. Ett av Sjöstedts centrala uppdrag är att återupprätta den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärds­ideologin. En strategi för att rädda socialdemokratiska idéer och väljare ­medan det socialdemokratiska partiet, alltmer historielöst, faller samman.

Sjöstedts ambitioner är stora; han vill också erövra de ekologiska ödesfrågorna från Miljöpartiet. Stillsam vänstersocialism och radikal grön ideologi ska smälta samman som hos de stundtals segrande skandinaviska socialistiska partierna. En strategisk utmaning, ­riktad mot Miljöpartiet, allt större tack vare sin förmåga att dämpa politisk samvetsnöd hos den politiskt villrådiga delen av medel­klassen.

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin har som förebild valt ut liberalen Karl Staaff – en av svensk politiks mest tragiska gestalter, en kämpande demokrat, krossad och driven i tidig död av högern och kungahuset. Jag förutsätter att ­Fridolins idolisering av Staaff beror på att denne ständigt bekämpade den politiska ­högern. Han föraktades av ­Reinfeldts ­föregångare; de som sa nej till demokratin. Staaff samarbetade med ­socialdemokratin men hade svårt att ­uthärda det partiets vänster. Misstroendet var ömsesidigt.

Genom det historiska kan man, något spekulativt, tolka nutiden. Den fråga som ställdes på Staaffs tid var: Hur ska en samlad vänster kunna demokratisera samhället? Liberaler definierade sig då som ­vänster. Allt bortglömt av dagens folkpartister. Staaffs liberaler gick under

i den kampen; socialdemokratin segrade,­ liksom demokratin.

I dag är frågan densamma: Kan den ­politiska vänstern – de rödgröna – ­skriva program för att, enkelt och högtidligt ­uttryckt, rädda demokratin och ­miljön från den auktoritära kapitalismen? ­Möjligen är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som kommer att vara mest framgångsrika i det arbetet. De partierna upprätthåller ett visst mått av systemkritik.

Socialdemokratin är upptagen av ­annat. Historien straffar den som ­kommer för sent för sent, sa Gorbatjov.