Danska samhället är inpyrt av islamofobi

Dansk folkepartis 15-punktsprogram ringar in huvudmotståndaren: invandraren i alla skepnader.

Först en uppmjukande paragraf 7: Trafikkultur hos invandrare ska undersökas. Sedan skärps tonen: invandrargäng ska behandlas som kriminella. Invandrarfamiljer, där någon begått brott, ska utvisas.

Främlingsfientligheten förenas med omsorg om yttrandefrihet: ”Rasism- och blasfemiparagrafen ska upphävas.”

Alla de liberaler som blöder för Jyllands-Postens rätt att visa teckningar på Muhammed som levande bomb eller dragshow-artist borde trycka partiledare Pia Kjaersgaard till sina rättrådiga bröst.

Kjaersgaard önskar maximal frihet för rasistisk propaganda. Statsrådet Bertel Haarder ska få frihetsvälsignelse för att kalla invandrare för ”en subkultur utanför den danska folkstammen”. I samma fria anda kan Kjaersgaard peka ut danska muslimer som femtekolonnare, beredda att förråda nationen. Hennes partivän i folketinget, Sören Krarup, kan tryggt förkunna att muslimer ”drivs av en ohygglig längtan att utrota andra människor”.

Satir ska utmana

En enkel programförklaring: Det är angeläget att skydda rätten till hädelse. Filmer ska kunna skildra Jesu kärleksliv och katolska kyrkans förening med fascismen. Böcker ska ha rätt att förlöjliga och kränka koranen. Konstutställningar måste få utmana den israeliska självbilden. Uppsala domkyrka ska kunna visa Ecce Homo.

För att välja några välbekanta exempel.

Samtidigt kan det vara viktigt att skildra på vilket vis själva samhällsklimatet göder en viss sorts blasfemi.

Jyllands-Posten valde det enklaste av allt: att driva med islam och dess symboler och heligheter. Satir kallas det. Men satir värd namnet ska utmana makten, riva omkull det etablerade, grimasera åt överheten.

Jyllands-Posten pissar i den förligaste av medvindar. Danmark är inpyrt av islamofobi, större delen av etablissemanget vräker ur sig grova fördomar om ”muselmäääänerne”. Till och med den annars upplysta drottningen har med fyrkantiga argument varnat för islam. Radio Holger har gjort come back och väntas på nytt utbrista: ”Död åt muslimerna.”

Vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla, bigotta och inskränkta nation. Vid behov hänvisar jag till en utmärkt artikel i Politiken, författad av bland andra författarna Klaus Rifbjerg och Susanne Brögger. Statsminister Fogh-Rasmussen kallade följaktligen texten ett hot mot yttrandefriheten.

Jag kan också rekommendera rapporten från den EU-kommission som övervakar rasism och främlingsfientlighet. I den beskrivs Danmark som ett land med ”vittomfattande islamofobiska och främlingsfientliga attityder.” Långt ifrån wienerbröd- och pölsefryntligheten.

Jyllands-Posten är en gammal konservativ tidning, under en period, liksom Aftonbladet, förstående till nazismen. Så här kommenterade den danska tidningen nazisternas Kristallnatt: ”När man följt jude-frågan i Europa i årtionden, kan man till viss del förstå tyskarnas fientlighet mot judarna.”

Förflyttad till nutid skulle detta groteskeri utan tvekan kunna kallas hädiskt mot det judiska folkets lidande och mot all anständig historieskrivning. Få liberala tidningar skulle veckla ut yttrandefrihetsparoller och kämpa för Jyllands-Postens rätt att smäda de judiska offren.

Niels Barfoed, klassisk kulturradikal författare och nära vän med Salman Rushdie, säger: ”För Rushdie var yttrandefriheten ett grundläggande begrepp i en frigörelseprocess. För Jyllands-Posten handlar det mer om obetänksamt skämt, ett svek mot ett civiliserat uppträdande.”

Den sortens reflektioner går utmärkt väl att förena med starkt avståndstagande från de muslimska regeringsföreträdare som med auktoritära reflexer kräver att Danmarks statsminister ska ingripa mot Jyllands-Postens Muhammed-teckningar.

På en soffa med Birgit Nilsson

Birgit Nilsson överväldigande, svindlande vackra röst nådde mig första gången under gymnasieåren. Jag satt i stadsbibliotekets musikrum i stället för i kemisalen. Inledningsvis blev det mest Verdi, med tiden de mer krävande Wagner-operorna.

Några decennier senare hamnade jag i en soffa bredvid Birgit Nilsson. Vi signerade böcker för samma bokförlag. Jag skrev en och annan autograf och betraktade det tusental som väntade på Nilssons namnteckning. Skymd bakom kön hörde jag ett väldigt skratt, klockrent som i Aidas stora aria ”Ritorna vincitor”.