Tennis under total tystnad

Tennis, en med ett enda undantag oslagbar sport, har den egenheten att också stormatcher kräver publikens absoluta tystnad. I Baltiska hallen i Malmö ekar bollarna lika ödsligt som i Båstad hösten 1975. Match pågår, publiken har fått förhinder.

Sådan är den svenska regeln när tennisen kolliderar med storpolitiken. Diktaturens Chile för snart trettiofyra år sedan. Israel i går, i dag och kanske i morgon.

Jag närmar mig matchen från London, där jag under den nyligen avslutade judiska bokveckan mötte Avraham Burg. En gång Knessets talman, numera fredsaktivist och författare till en bok med den riskabla titeln ”The Holocaust is over.

We must rise from its ashes”.

Vad betyder ordet ”seger”, frågade han och gav ett svar: ”Jo, modet att kunna tala med sin fiende.” En vacker tanke, främmande för praktiken i Mellanöstern.

Burg är en drivande kraft i den breda fredsrörelsen Peace now, i dagarna i hård kamp med den aktuella och alltmer ohämmade expansionen av israeliska bosättningar på Västbanken. Burg skräms av den nya högerextrema regeringen, ”men det kan bli ännu värre”, sa han. Kanske anade han att fascisten Avigdor Lieberman kan vara på väg att bli utrikesminister.

Peace now tar bestämt avstånd från bojkottaktioner mot Israel. De splittrar och ”kan bara göra det än svårare att uppnå rättvis fred”.

Mötet med Burg kan kompletteras med julsamtal jag förde med Malmö-palestinier på Gustav Adolfs torg. De höll protestmöte mot den israeliska massakern på Gaza. Efteråt berättade de om släktingar, om död, om barn som slitits sönder av bomber och om alla dessa skolor, sjukhus och fabriker som lagts i ruiner. Att knappt två månader efter kriget bjuda den angripande statens representanter till tennisfest uppfattas rimligen som ett övergrepp, respektlöst mot sorg och medkänsla.

Malmös annars anonyma fritidsnämnd tvingades pröva två tunga principer: den största israeliska fredsrörelsens, och för den delen idrottsrörelsens, motstånd mot idrottsbojkott – mot palestiniers och solidaritetsorganisationers krav på bojkott.

Fritidsnämndens vänstermajoritet har visat avancerad diplomatisk finess. Matchen pågår, fast under en tystnad. Det kan, vid sidan av självklara säkerhetshänsyn, tolkas som en civiliserad protest mot den brutala israeliska krigföringen.

Idrott och politik hålls med Malmömodellen isär. I Baltiska hallen, inte så långt från sitt barndomshem i socialt sargade Lindängen, servar Andreas Vinciguerra.

I centrum mobiliserar för dagen tusentals demonstranter mot den israeliska staten, dess ockupation, bosättningspolitik och isolering av Gaza.

Samma modell som när Malmö FF mötte Maccabi Haifa i Uefacupen 2005. Stillsamma politiska protester, fotbollen rullade på och så flyttades returmatchen – av säkerhetsskäl.