Hur mycket kostar Reinfeldts parti?

En miljonstinn borgerlig sympatisör genomför med största lätthet sin politiska cost-benefit-analys. Han eller hon satsar tillgängligt kapital på Moderaterna. De är överlägset störst av de fyra partierna till höger; de ger därför bäst utdelning och de iakttar diskretion. En insiderspekulation, utan några som helst risker. Landets statsminister och hans energiska justitieminister upphör aldrig att ställa ut garantier: Inte ett ord, inte ett namn om eller på dem som skänker partiet stora, frikostiga summor. Moderaternas moderparti, Högerpartiet, måste en gång i tiden konkurrera med Folkpartiet om det privata näringslivets pengar. Inte den djärvaste riskkapitalist skulle välja Jan Björklund som investeringsobjekt.

Allierade med näringslivet

Den politiska högern har alltid varit ett redskap för den härskande ekonomiska eliten. Under statsminister Gillis Bildts ärelösa dagar försvarade partiet lantjunkrarna och kämpade mot demokrati. Med tiden allierade sig partiet med den uppåtstigande, ännu dominerande, kapitalistklassen. Samarbetet är väl dokumenterat i den akademiska forskningen. Sven-Anders Söderpalms avhandling handlar om den ”direktörsklubb” som styrde högern och portionerade ut pengar till partiet, mot vederbörligt inflytande. Samma tes driver Niklas Stenlås i sin väldokumenterade ”Den inre kretsen”. Från middagsbordet på Operakällaren kunde den tidens direktörsklass ge order om allt, från skötseln av den borgerliga högern till valet av chefredaktör på de lojala tidningarna.

Förvånar inte

Ingenting är särskilt upprörande med den sortens historia. Näringslivet och affärsvärlden har naturligt nog behövt ett parti som särskilt tillgodoser deras intresse och de har varit beredda att betala ett visst pris för intressegemenskapen. Kostnaderna har varit hemliga och ospecificerade tills forskarna har haft rätt att gräva i arkiven.

Det gamla fasta groggbords- och direktionssalssamarbetet har med tiden förfinats. Samarbetssfärerna har vidgats med think tanks, propagandaskrifter och alla slags personalallianser. Industrins hjälpande hand har sträckts ut till över hela det borgerliga landskapet.

Ibland har samarbetet krackelerat eller gjort fiasko – som under Bo Lundgren, då krämare och marknadsideologi skrämde slag på väljarna.

Även i dag störs samverkan en aning. Reinfeldt-regeringen måste ännu uttala viss skepsis mot finanskapitalets härjningar och nicka nådigt till arbetarklassen, en valpolitisk nytto- och överlevnadskalkyl. Reinfeldts brittiske vän, högerledaren David Cameron, drabbas inte av de restriktionerna. Hans parti har översköljts av kapital från börsen (200 miljoner kronor) och City. De som köper Camerons och hans parti har namn och erkänner som exempelvis donatorn och multimiljardären Andrew Perloff från Panther Securities: partistödet ”ger fördelar, de vet att vi är sympatisörer”.

Låtsas att det är välgörenhet

Budskapet är tydligt och osentimentalt: Vi köper inflytande. Reinfeldt och hans partistab låtsas som om donationerna till Moderaterna rör sig om välgörenhet och att de goda givarna därför måste hållas anonyma och valhemligheten tryggas. Det är annars de stora finansiärerna, de som ger över 20 000 kronor, som i enlighet med en statlig utrednings rekommendation, ska göras kända. Inte de som sträcker någon hundralapp till Moderatkollekten.

Vi får sålunda inte veta namnet på de personer som via Sällskapet

Tornet utanordnar miljonstöd till statsministerns parti eller vilka som en gång hjälpte Sven Otto Littorin och Maria Borelius att mobilisera parti-kapital via Entreprenörsnätverket.

I grunden gäller frågan lojaliteter och demokrati: Går det att köpa politisk makt? Hur mycket kostar Moderaterna? Fifflet och personhandeln vid partiets provval på Stockholms lista kan möjligen ge någon vägledning.

Men Socialdemokraterna då? Pengarna från LO? Det stödet och samarbetet har varit offentligt sedan Hjalmar Branting 1898 begärde tvångsanslutning till partiet (han förlorade senare frågan). Den alliansen visar att politiska partier också är utryck för tydliga sociala och klassmässiga intressen. En självklarhet också för dem som satsar kapital på

Moderaterna. Kanske är det därför de vill garanteras fortsatt anonymitet.