ÅSIKT

Det är väl slut nu – Marit

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vad minns jag bäst av Almedalens utspel? De trettiotalet seminarierna, rapporterna eller pressmeddelandena med tal? Kanske alla dessa opinionsundersökningar som lobbyisterna pressade ut om pensionärer, mambor, sambor?

Nej, det är bilden från baren på Wisby hotell efter kaoset i folkpartiets valberedning. Där satt Leijonborg med de nya liberala hoppen Jan Björklund och Marit Paulsen.

Det måste ha varit 30 år sedan vi först möttes, Marit och jag. En dag ringde telefonen på Metallarbetarens redaktion där jag då jobbade. Det var en kvinnlig medlem från valsverket i Smedjebacken. Hon hade skrivit en sak som hon ville visa och hoppades få publicera.

Det var Marit Paulsen. Hon har själv berättat hur hon nervöst först gått varv runt Norra Bantorget innan hon vågade sig upp till redaktionen. Det var en rasande krönika om skiftarbete, utslitna ryggar och maktlösheten i arbetslivet. Metallarbetaren publicerade den, och andra, om hur monotonin och ackordshetsen tog anställdas kroppar och liv.

Genomslaget blev enormt. Hon blev för arbetsmiljön något av dåtidens Sara Wägnert. Snabbt lyftes Marit in bland Aftonbladets namnkunniga och opinionsbildande krönikörer. Hon började på Brunnsvik och krävde förnyelse och djupare demokrati och ideologi vid denna arbetarrörelsens tankesmedja.

Åren har gått. Då och då har vi stött på varandra, Marit och jag. Som när hon protesterade mot storbolagens flygbesprutningar över blåbärsskogarna, eller talat om genmanipulerad mat och kossors enorma juver. Sist var för några år sedan när Marit framträdde vid den extra socialdemokratiska partikongressen i Göteborg.

Nu är det alltså folkpartiet som gäller. Vilken ”Marit-effekt” skulle hon kunnat ge detta parti om hon hade nominerats till partiledare? Vilken ny politisk samarbetssituation kunde hon inte öppna för? Det djupa och äkta engagemanget vänsterut och insikten om arbetslivet som hon bar fram i Metallarbetaren och böcker som ”Du, människa?” kan väl inte ha utplånats, tänker jag i baren på Wisby hotell där hon sitter med Leijonborg och Jan Björklund.

Men dagarna efter möts jag av folkpartiets utspel i Visby om att lägga ned Ams och låta privata byråer ta över. Vilken maktlöshet och otrygghet skulle det inte innebära för de bruksarbetare i Smedjebacken som kvartalskapitalismen nu vill göra arbetslösa? Då inser jag att det idémässigt är slut nu mellan Marit och mig.

Lycka till, som ni folkpartister brukar säga.

Rolf Jansson