ÅSIKT

Lyfter 5 000 kilo kroppar varje dag

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jörgen Ljungberg från Kälarne är skogsarbetare och världsmästare i styrkelyft. Denne anonyme elitidrottsman lyfter 460 kilo på sin skivstång, berättar tidningen Skogsindustriarbetaren.

Om andra, anonyma lyftare står att läsa i Kommunalarbetaren. Det är undersköterskor i vården. De lyfter varje dag sammanlagt 5 000 kilo tunga kroppar. Gamla och unga som ska vändas för att slippa liggsår, tvättas rena eller torkas efter toalettbesök.

Det är inget glamouröst arbete. Det ger inga rubriker, inga medaljer och allra minst samma miljardregn som fallit över Percy Barnevik för affärerna i ABB.

Nej, undersköterskorna och kvinnor med utarmande monteringsjobb hamnar i stället som siffror i tabeller om yrkesskador och sjukskrivningar. Som när LO presenterar en uppföljning av rapporten ”Ohälsans trappa”. Den visar att belastningsskadorna trots alla larm inte minskar, utan har ökat till 66 procent bland kvinnor mellan 45–64 år.

Vad är det som gått snett? Vad är för humanism och motivation som förlorats i arbetslivet?

Miljarder och åter miljarder kronor har plöjts ned för att skapa det goda arbetet. Undersökningen visar att Sverige har bäst folkhälsa av alla. Ändå är 326 000 människor sjukskrivna och 479 000 förtidspensionerade för att de inte orkar längre. Tillsammans är det som om hela Stockholm skulle slås ut.

Hur mycket av det sjuka i dagens arbetsliv är resultatet av stelbenthet, dålig organisation, oförmågan att våga tänka nytt eller att lämna ifrån sig ansvar? När då 20-åriga Ulrika Eskilsson 1988 gav belastningsskadorna ett ansikte organiserades monotona industriarbeten bort. Hon hade satt ihop motorsågar vid löpande bandet. De sekundsnabba momenten tog hennes kropp. Industrins löpande band skrotades då ett efter ett. Nu är de på väg tillbaka.

Har nya och mänskligare arbetsorganisationer svårare att få fäste i den offentliga vården? Var finns där de självstyrande grupperna, de nära arbetslagen? De som i industrin ökat innehållet i arbetet.

Kommunalarbetaren berättar om undersköterskan Marita Mellberg i Hagfors. Hon arbetar inom den tunga rehabiliteringsvården där sjukskrivningarna galopperar. Hon och arbetskamraterna hade hoppats på den nya arbetsmodellen med tre dagar arbete och tre dagar ledigt. Den som på andra håll medverkat till att sänka sjukskrivningar med upp till 70 procent.

Men det blev nej. Marita Mellbergs arbetsgivare landstinget hade inte råd.

Frågan är – hur länge har den offentliga vården råd att säga nej till förnyelse?