ÅSIKT

Direktörer – industrins självmords- piloter?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Är svenska toppdirektörer vår tids självmordspiloter?

Hur ska man annars förklara att deras egen girighet medvetet river sönder etablerade varumärken och förstör värdet för aktade företag som Skandia?

Eller att Percy Barneviks och Göran Lindahls miljardpensioner förvrider bilden av ABB, från ett teknikens spjutspetsföretag till ett pensionsbolag för dess direktörer.

Den guldsot som under det ekonomiskt galna nittiotalet spred sig i styrelserum framstår nu som det största hotet för industriell utveckling. Det är en tragedi, inte minst för alla seriösa företagare som äntligen upplever substans i regeringens tillväxtsamtal.

I hungern att berika sig Iverkar ledningarna i stora börsbolag ha glömt sitt industriella och marknadsmässiga uppdrag. Det tycks inte ha blivit mycken tid över för att bygga en nödvändig industriell förnyelse.

Om Lars Ramqvist, Michael Treschow, Barnevik och andra anser att deras företag har så god råd, varför satsades inte pengarna på mer av industriell utveckling eller till aktieägarna, i stället för till egen bonus, ofattbara övertidsersättningar och feta pensioner?

Det allvarliga är om och när det industriella uppdraget eftersätts. Det får kommande generationer lida för.

Det har funnits försök att diskutera kompetensen hos dagens företagsledare. Ett gjorde Peter Wallenberg när han förklarade att Lars Ramqvist och Leif Johansson saknade indust-riell kunskap.

Ett annat kom från Bo Berggren. Wallenbergdirektören som rev slöjorna av Ericssons misstag och erkände att Ericsson var den sämsta styrelse han suttit i. Den medialt mest uppmärksammade brännmärkningen, svarade en 14-årig flicka för som på Ericssons stämma dömde ut de odesignade telefonerna.

Svensk industri har haft den största produktivitetsökningen av alla länder under tio år. Inget land har ett så teknikvänligt och samarbetsvilligt fack. Utländska ekonomer spår att Sverige blir Europas nya succé- och tillväxtland.

Tyvärr har företagsledningar inte alltid känt stolthet i att utveckla detta. Dess elit har skapat en egen värld. Kraften har satsats på onödiga utflyttningar. Hur mycken prestige offrade inte Lars Ramqvist och Tom Hedelius på Ericssons fiaskobetonade flytt till fina gatan i London? Tyskland, Japan, Storbritannien skulle aldrig sälja ut kronjuveler som gjorts med Aga, Volvo personvagnar, Procordia och Pharmacia.

När det lönsamma stålverket i Degerfors slets sönder av nationella intressen i Finland och England var Svenskt Näringslivs direktör Sören Gyll den förste att legitimera slakten.

Tidigare har näringslivet skyllt på regeringen. Den har odugligförklarats av de 101 ”dalmatiner-direktörererna”. Lars Ramqvist bröt som Industriförbundets ordförande allt samarbete med regeringen.

Nu är det näringslivet som saknar allmänhetens förtroende. Det har fallit på egen girighet. Allvarligast är dock den industriella håglösheten och utförsäljningen av svenska företag.

Det är synd det, nu när tillväxt och industriell förnyelse står överst på regeringens dagordning.

Rolf Jansson