ÅSIKT

Hur mycket kan Pelosi städa bort?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Det kanske krävs en kvinna för att städa huset”, sa Nancy Pelosi innan hon i slutet av förra veckan valdes till talman i det amerikanska representanthuset.

Nu har den 66-åriga före detta hemmafrun från San Francisco tagit fram sopkvasten.

Det första hon gjorde var att föreslå nya och stränga etiska regler för kongresspolitikerna. Tillsammans med Irakkriget var de många politikerskandalerna det som främst fick väljare att vända ryggen åt republikanerna i höstens val.

Under valrörelsen utmålades denna eleganta äldre dam som vänsterspöke, ja ibland till och med som socialist. Hon var högerns spottkopp. Nu är Nancy Pelosi USA:s mäktigaste kvinna.

Hon rivstartade med en mängd reformförslag. Förutom att städa bort korruption vill demokraterna höja minilönerna, förbättra studielånen, införa en humanare immigrantpolitik, stödja stamcellsforskningen och minska subventionerna till oljebolagen. Allt presenterat under de första hundra timmarna.

Motsättningarna om Irakkriget överskuggar förstås det mesta. I kväll ska president Bush – för vilken gång i ordningen? – presentera en ny Irakstrategi. Men även den inrikespolitiska maktkampen mellan den demokratiskt kontrollerade kongressen och presidenten blir intressant att följa.

Den avgörande frågan är om vi sett slutet på de senaste decenniernas aggressiva högervåg eller om den demokratiska segern i höstas bara var en tillfällig framgång för de liberala krafterna. Det finns faktorer som talar för båda tolkningar.

De som vill tona ner den långsiktiga betydelsen av valutgången framhåller framförallt två saker. Utan missnöjet med Irakkriget hade republikanerna klarat sig betydligt bättre. Många av de nya demokrater som valdes, främst från Södern och Mellanvästern, var socialt konservativa. Valet kan således inte tolkas som att väljarna gått åt vänster.

Mot detta kan sägas att Irakkriget inte är någon olycka som drabbat Bush och hans parti. Kriget var ett led i en högst medveten nykonservativ utrikespolitik. Det drevs fram av kretsar inom högern som såg med avsky på traditionell republikansk ”realpolitik”, som exempelvis pappa Bush bedrev.

Sant är att flera av de nya demokraterna är emot abort och står till höger i andra värderingsfrågor. Men de stod i alla fall till vänster om den kandidat de besegrade.

Bill Clinton, expresidenten, kommer nog sanningen närmast när han sa att valet ”inte givit demokraterna ett mandat men en möjlighet”.

Amerikansk politik har alltid präglats av ett böljande mellan konservativa och mer liberala perioder. Vanligen sker skiftningarna i trettioårscykler.

Klart är att den radikala högerpopulismen med starka religiösa anslag som under de senaste decennierna dominerat det republikanska partiet förlorat mycket av sin kraft.

Däremot kommer USA fortfarande att vara en ”högernation” med europeiska mått.

Patriotismen, religionens betydelse, avsaknaden av en arbetarrörelse med mera gör USA till ett gediget politiskt konservativt land, trots vitaliteten och kreativiteten i det amerikanska samhället.

Tommy Svensson