ÅSIKT

Olof Palme så mycket mer än en mordgåta

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Mona Sahlin har sagt att hon inte gick med i det socialdemokratiska partiet utan ”i Palme”.

Olof Palme skulle ha fyllt åttio år

i går och det är mer än tjugo år sedan han mördades. Ändå är han en förebild inte bara för många i Mona Sahlins ålder utan även för en yngre generation som inte har egna minnen av honom.

Det finns flera förklaringar till varför Palmes politiska gärning sjönk i bakgrunden under så många år. Efterträdaren Ingvar Carlsson ville inte använda den mördade vännen som slagträ i debatten. Under nittiotalets ekonomiska kris stod andra frågor i centrum än dem Olof Palme förknippas med. Han verkade under det kalla kriget.

När Palme efterträdde Tage Erlander 1969 var det ett tydligt generationsskifte. Men inte bara i fråga om ålder. Den nye partiledaren var bärare av en ny tidsanda, radikal och omtumlande och utblickande.

Den äldre generationens naturliga referenser var nöden i trettiotalets Sverige. De unga såg svälten och förtrycket i världen, kolonialismen och rasismen. På sextio- och sjuttiotalen förknippades Palme framför allt med kritiken mot USA:s krig i Vietnam. Under åttiotalet blev han en fredsapostel som varnade för kärnvapnen och kapprustning.

Palme förde?–?med ett slitet uttryck?–?världen till Sverige och Sverige ut i världen. I den rollen är han mest ihågkommen och fortfarande beundrad.

Inrikespolitiskt är strålglansen svagare. Valförlusterna 1976 och 1979, turerna kring löntagarfonderna och kring kärnkraften samt löne- och inflationskarusellen i mitten av åttio­talet är är inga stora ögonblick i partiets historia.

I en nyutkommen bok ”Olof Palme. Med verkligheten som fiende” (Timbro) av ledarskribenten Claes Arvidsson i Svenska Dagbladet är det framför allt dessa händelser och frågor som är utgångspunkten, samt ett tröttsamt ältande av de så kallade affärerna.

Författaren kallar visserligen Palme för en ”stor politiker”, men anser föga överraskande att den politik han stod för var både misslyckad och felaktig. Utrikespolitiskt var han en diktaturkramare och näst intill landsförrädare. Han gick ryssens ärende när han manade till kärnvapennedrustning.

Intressant är dock att en skribent på högerkan-t­en ägnar Olof Palme en bok på drygt 600 sidor.

Visst kan man i efterhand se Palmes syn på de socialistiska enpartistaterna i u-länderna som naiv. Han trodde att sociala framsteg i dessa länder skulle leda till demokrati. Det blev ofta varken det ena eller det andra.

Palme gjorde kanske mer än någon annan

internationell politiker för demokratin i Sydafrika och i Centralamerika. Han var oförsonlig i kampen mot fascismen i södra Europa och ”diktaturens kreatur” i det kommunistiska Östeuropa.

Det var också uttryck för samma demokratisyn när han hävdade de små nationernas rätt i supermakternas värld och lika engagerat talade för de små människornas rätt till delaktighet och inflytande på sina arbetsplatser.

Det finns alla skäl att välkomna att politikern Olof Palme äntligen har börjat diskuteras igen, inte enbart mordoffret eller mordgåtan.

Tommy Svensson