ÅSIKT

När Afrikas sak var vår

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När södra Afrikas sak var vår.

Köerna ringlade tyst och långsamt till vallokalerna den tidiga aprilmorgonen i Soweto.

Människor som hela sina liv levt under det vidriga apartheidsystemet kunde äntligen räta på sina ryggar. De hade tagit på sig sina bästa kläder och lämnade allvarsamt sina röstsedlar.

Jag har aldrig upplevt en värdigare manifestation av demokrati och människovärde än när Sydafrika hade sitt första fria val för snart tretton år sedan.

Nelson Mandela hade äntligen blivit fri och blev det demokratiska Sydafrikas förste president. Apartheid kastades på historiens skräphög, som Olof Palme så många gånger förutsade, men inte själv fick uppleva.

Ingen annan utrikespolitisk fråga engagerade så många svenskar under så lång tid som kampen mot rasförtrycket i Sydafrika.

Det började med en vädjan om att inte köpa sydafrikanska vindruvor på Konsum eller viner på Systemet. Det växte till en av de starkaste och bredaste solidaritetsrörelser vi har haft. Det blev också, måste man säga, ett lyckligt slut.

Nu har drygt trettio års politiskt och fackligt engagemang för södra Afrika dokumenterats i en bok. Birgitta Silén, biståndschef på Olof Palmes internationella centrum och Sydafrikakännare, har skrivit ”Uppdrag solidaritet” (Nielsen & Norén förlag) som handlar om arbetarrörelsen och södra Afrika 1960-1994.

Det är en historia väl värd att berätta. Ibland rymmer den rena agentintriger som när svenska pengar på hemliga vägar smugglades till befrielsekampen. Spännande är också författarens egna berättelser, framför allt från det praktiska, och ibland farliga, arbetet med demokratiseringsprocessen under nittiotalets första hälft.

Visst personifierade Olof Palme mycket av det brinnande engagemanget, men påfallande var hur djupt och brett solidaritetsarbetet var förankrat i arbetarrörelsen och i det svenska samhället. Undantagen var näringslivet och moderaterna som ofta ställde sig vid sidan av.

Det skapade särskilda band mellan Sverige och Sydafrika. Ingvar Carlsson, som jag träffade vid presentationen av boken, berättar om när han som förste svenske statsminister besökte Sydafrika och trädde in i parlamentet.

Från olika håll hörde han glada tillrop som ”Hej, Ingvar” och ”Välkommen, Ingvar”?–?på svenska. Många av de nyvalda parlamentarikerna hade varit i Sverige som flyktingar undan apartheid.

Nu är det 2007 och även om apartheid har fallit återstår mycket av den misär och de orättvisor som systemet skapade. Miljontals människor saknar fortfarande vatten och elektricitet och det mesta som behövs för ett värdigt liv.

Som om detta inte vore nog, plågas landet av stor brottslighet och den fasansfulla aidsepidemin. I båda fallen har president Thabo Mbeki nonchalant viftat undan problemen. I gårdagens tal till nationen fanns i alla fall en antydan att han börjat förstå allvaret.

Som en försäkran till dem som oroar sig för tillståndet i landet lovade han dock att fotbolls-VM 2010, som Sydafrika arrangerar, blir det bästa någonsin.

Tommy Svensson