Han välsignas – 
för sista gången

11 oktober 2009 Kardinalen Tarcissio Bertone öppnade i onsdags sin och hela Vatikanens varma famn för Silvio Berlusconi, sedan några timmar berövad sin immunitet av författningsdomstolen. Därmed öppnades avgrunden; redan på vägen mot den nedersta kretsen måste Berlusconi stå till svars för brott, svindlerier och korruption.

Kardinalen utförde en sista politisk smörjelse av en premiärminister, känd för sina dyrbara orgier och för att begå karatärsmord på kritiska kyrkliga dignitärer. Påvemakten är på väg att bygga sig ett nytt stort kristdemokratiskt parti. Tryggt som på den tiden Giulio Andreotti styrde landet. Den fromme kallades han och gick hellre till nattvarden än till bordeller. Han rådgjorde med påven och träffade sedan pragmatiska överenskommelser med såväl maffian som Nato.

Vatikanen har funnit sin man, Luca di Montezemolo, chef för Fiat och Ferrari, till utseendet mer lik Ferrarin. Han har samlat troende, får stöd från storföretag, överlevande kristdemokrater och rentav från Gianfranco Fini, en gång fascist­ledare, numera den civiliserade högerns hopp. Montezemolo bildar ingen hemlig P 2-loge; han bygger en think tank: Italia­futura. Framtiden riskerar mogna långsamt; det politiska klimatet i landet är rått.

Sardinien, ön i periferin, sammanfattar något sekels italiensk historia. Därifrån kom marxismens originelle tänkare Antonio Gramsci, mördad av Mussolini.

Silvio Berlusconi har låtit skapa ett privat paradis, öppet för såväl topp­politiker som för fest och prostituerade. Tony Blair, nära vän med La Famiglia, levde väl i Berlusconis palats och beskyddade personligen bröllopet för Gudfaderns dotter.

David Mills, dömd till fyra och ett halvt års fängelse för korruption, var på en gång ingift i Blairs regering och betald för att tvätta Berlusconis svarta affärer.

Tony Blair önskas numera till ordförandeskapet för EU. Tål den bräckliga unionen en president, som håller Berlusconi som välgörare och donator? Kan man tro på ett självständigt EU, ledd av Blair och Barroso, George W Bushs lydiga krigspudlar?

Nino Moretti gjorde för några år sedan en film där Belusconis gestalt symboliserades av en kajman. Jag tänker mer på Luigi Viscontis filmatisering av Thomas Manns Döden i Venedig. Drömmen om den eviga, rena ungdomen blixtrar till just när döden närmar sig, Festen pågår när romska läger brinner och flyktingar tillåts sjunka på väg mot Syracusa.

Leve Italien, leve Berlusconi hör jag Ledaren utbrista och folket svarar. Berlusconi vill förkroppsliga folket. Han fördömer dem som vill pröva eller kritisera alliansen. De höga juristerna, som petat på hans envälde, kallas män i röda kåpor. Också statscheferna förvandlas till kommunistiska medhjälpare, också troende kristdemokratiska presidenter. Medier är, säger Berlusconi, till 90 procent i händerna på vänstern. Han vill bannlysa journalister som demonstrerat för pressfrihet, tvinga fram annonsbojkotter av oppositionella tidningar. Presidenten nöjer sig inte med att äga praktiskt taget alla tv-kanaler och drivor av tidningar.

Berlusconi leder EU:s största högerparti och är nära allierad med Fredrik Reinfeldt och personlig vän med Carl Bildt. EU-högern sa nej till en granskning av Berlusconis mediemonopol. Solidaritet med mannen som gnager sönder europeisk demokrati. Vi vill upplösa parlamentet, säger Berlusconis samarbetsparti Lega Nord.

Den bräckliga italienska vänstern, vettskrämd för Berlusconis antikommunism, valde tidigt samarbete i stället för strid. En femton års vacklande väg mot undergången.

Vi är upptagna av att välja ny ledare (Pierluigi Bersani tar över folkomröstningen den 25 oktober) och vill absolut inte ha nyval, säger italienska kamrater till mig. Vänstern är livrädd för den ännu levande alliansen mellan folket och ledaren, Berlusconi.

Högerregeringen vill inte heller ha nyval. Som rasistiska Lega Nords ledare Umberto Bossi uttrycker det: Vi vill ha krig.