ÅSIKT

Har du tentakler eller slöja på huvudet, sak samma

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Mikael Niemi har gjort det igen. Fått mig att boka första bästa flyg hem till Norrbotten. Där ska jag ställa mig i Norra hamnen i Luleå, dra in den höga höstluften och tänka ”här hör jag hemma”. Sen ska jag ta en helkväll på diskoteket Cleo (när jag var 18 även kallat Klamydiagrottan).

En av de stora behållningarna med Svålhålet, Niemis nya novellsamling om rymden, är skildringarna av den Tornedal där resan ut i rymden börjar.

Interiör från bastun, strax före avfärd:

”Sedan öste jag. Vattenkroppen singlade genom luften, smällde ner i stenmagasinet och förvandlades till rivande, bitande ånga. Jag öste igen och kände örsnibbarna bränna, lutade mig tungt framåt och andades genom knytnäven [...] Och jag kände en sådan lycka. En sådan innerlig, sårbar lycka.

Tornedalen.

Den skulle alltid finnas. Jag skulle bära den med mig genom ljusåren.”

Niemi säger att Svålhålet är ”berättelser från rymden”. Själv tycker jag att Svålhålet berättar om folk på jorden, men med rymden som hjälp. När Niemi frikopplar människan från hennes jordeliv och skickar henne så långt från nollpunkten som det bara går kan han se henne tydligare.

Som hennes vilja att höra till och hennes rädsla för utanförskap. En man lämnar Jorden för asteroiden Runkstrumpan, går in på en pub och säger att han kommer från Jorden – så heter faktiskt hans planet. Runkstrumpans befolkning har aldrig hört talas om något löjligare, de bokstavligen smälter samman i skrattsalvor:

”Runkstrumpan! sa jag och försökte flabba tillbaka, men ingen fattade vad jag menade, trots att det var ett mycket löjligare namn [...] Jorden, för fan.”

Niemi har den största respekt för människors kärlek till sin hembygd – och då kan det vara vilken hembygd som helst. Rymdfarare från Skandinavien tar ofta med sig koskit att lukta på för att minnas hembygden. Folk från andra kulturer kanske föredrar kamelskit.

Det handlar om att fastställa sitt jag och sitt ursprung för att känna trygghet i en främmande miljö. Något fullt mänskligt, javisst, men när man fastställer ett ”jag” och ett ”vi” är det lockande enkelt att också fastställa ett ”dom” och ett ”du”. Det gör människor ständigt, mer på ont än på gott. Resultatet riskerar att bli strukturell rasism, en ovilja inför det ”främmande”.

Män med arabiska namn diskrimineras systematiskt av svenska arbetsgivare, visar ett grävande reportage i Dagens Nyheter. Heter du Linus, välkommen med din ansökan. Heter du Hakim, glöm det. Jag kan bara tänka mig hur kvinnor med slöjor blir bemötta.

Araber och muslimer verkar i vissa svenska ögon vara lika underliga som rymdvarelser. Har du tentakler eller slöja på huvudet, sak samma.

Tur då att det finns de som är lika skoningslöst generaliserande mot så kallade etniska svenskar. I första numret av Gringo, tidningen Metros nya månadsbilaga, lanseras Svenssonskolan. Lektion ett: Lär dig att behärska Jantelagen.

Exempel: ”Har du hört att Janne har vunnit en miljon på lotto?”

”Jo, jag hörde det. Hoppas han inte kommer att gå runt och tro att han är kung nu bara för det.”

Jag blir så trött. Jag betraktas som svensk (även om jag räknas som invandrare, min pappa är född i Danmark) och jag avskyr den där ”tro inte att du är nåt”-attityden. Jante och jag kommer aldrig att bli kompisar. Vadå svenskhet? Ingen har rätt att tala om för mig vem jag är och vad jag tror på.

Gomorron, Åsa. Välkommen till verkligheten. Såna etniska generaliseringar drabbar människor hela tiden. Du har bara inte levt ditt liv nog långt från ditt ursprung, där någon annan sätter normen, för att uppleva det.

Åsa Petersen