ÅSIKT

”Den enda bubbla som finns i världen är min egen”

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I mina lurar sjunger Bo Sundström, helt nära mikrofonen: ”Jag ville slå dig med häpnad / när jag gjorde min entré / det var mig du skulle se”. Det är Bosses första soloplatta, första gången utan Kasper och orkestern. Det är enkelt och bra och naket: texter innanför huden. En stilla längtan att bli sedd.

I samma veva läser jag ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, Sigge Eklunds tredje roman. Han har språket och gör något som jag själv bara drömmer om att våga. Han dyker med huvudet före ner i barndomen och stannar länge där djupt under ytan. Bland känslorna, dofterna, alla förnimmelser som ömsom skaver och ömsom smeker.

”Det är 1988...” har kallats för Sigges uppgörelse med sin pappa, ekonomen Klas Eklund. Visst. Boken är en både obarmhärtig och kärleksfull skildring av en symbiotisk relation mellan far och son där egentligen bara pappan ryms.

Men jag grips mest av Sigges uppgörelse med sin egen självbild. Med tiden förstår han att pappans narcissism – behovet att vara framgångsrik – går igen i honom själv. Istället för att bara köra på, hela tiden göra sig bättre och större, identifierar Sigge fåfängan som rädsla:

”...det som gör det så svårt att bryta sig ut ur fåfängan är den fåfänges upplevelse av att han varje dag lurar världen att han är begåvad. Han lever i en övertygelse om att han lyckas lura den för att han är så listig. För den fåfänge tror ju inte på det beröm han får. Han tror att han har lurat den som låtit sig imponeras, lurat världen att han har en talang. Därför är han ständigt rädd för att avslöjas.”

Det susar i mig när jag läser det. Här har vi den, den berömda bubblan. Som så många av oss tror ska spricka:

”Snart misslyckas jag, snart fattar dom vem jag egentligen är, alltså nästan ingen alls.”

Där går vi runt och är så upptagna av våra egna bubblor att vi inte lägger märke till andras. Den enda bubblan som finns i världen är min egen, lyder fåfängans egocentriska logik.

Det brukar sägas att rädslan för att misslyckas är typiskt kvinnlig: ”Kvinnor tvivlar på sin förmåga, män är övertygade om sin egen förträfflighet.”

Jag tror inte på det. Däremot tror jag att föreställningen om manlighet, bilden av en riktig man som aldrig tvekar eller gråter, gör det svårare för män att erkänna att de lever i bubblor. På samma sätt som myten om den ängsliga, känsliga kvinnan gör det svårare för kvinnor att sticka hål på sina.

Jag tänker på den offentliga arenan. Vad skulle politiken, kulturen, näringslivet och medierna vara utan alla dessa människor som drivs ut i offentligheten av sin egen längtan efter bekräftelse? Hur skulle samhällsdebatten se ut om den befriades från narcissism?

Det är minsann inte bara dokusåpakändisarna som söker sig till rampljuset. De har bara hittat en annan scen än de som anses lite finare, de som har tolkningsföreträde.

Sigge Eklunds lillebror Fredrik har skrivit självbiografin ”Bananflugornas herre”, om sin tid som gayporrskådis i USA. När boken släpptes intervjuades han av Karin Thunberg i Svenska Dagbladet.

Fredrik: ”Och vad är det man säger? Först när du är älskad av hela världen kan du älska någon annan.”

Karin: ”Är det inte tvärtom? Först när du älskar dig själv kan du älska någon annan?”

Fredrik: ”Ja, så heter det kanske. Men är det inte ungefär samma sak?”

Bröderna Eklund frontalkrockar, är som natt och dag i sina slutsatser, men sätter fingret på samma ömma punkt i offentligheten: den kollektiva fåfänga som nästan ingen vågar prata om men som ligger som en tjock matta över scengolvet.

Åsa Petersen