ÅSIKT

Människan mot vargen, i en retorik som luktar arto- hundratal

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I tv-reklamen springer de tyst genom skogen, i svartvita bilder, ackompanjerade av The Animals ”I’m just a soul whose intentions are good, please don’t let me be misunderstood?”. Pr-byrån bakom inslaget kunde knappast ha valt en bättre bakgrundsmusik. Är det något som kan få känslorna att svämma i vårt annars så sansade land är det väl vargarna.

När SVT:s ”Debatt” för en dryg vecka sedan låter vargförespråkare och vargmotståndare mötas blir stämningen snudd på otäck.

Den lokale polisen och, visar det sig, varghataren, hånskrattar öppet åt sina debattmotståndare. Hans meningsfränder i panelen vägrar resolut att svara på frågor från debattledaren och tycks ha som enda argument att vargens förespråkare är ”stockholmare”. Filmen ”Jägarna” känns inte långt borta.

Vargen fanns i tusental i Sverige för tvåhundra år sedan. 1980 ansågs den i stort sett utrotad, men i dag finns knappt hundra djur, främst i Värmland och Dalarna. Stammen är fortfarande mycket sårbar.

Ändå är frågan känslig. Varg river ibland tamboskap och dödar jakthundar, och även om omfattningen är relativt liten (år 2002 dödades i hela landet 171 tamdjur och 10 hundar angreps av varg) så är det naturligtvis en tragedi för dem som drabbas. Samma år ersatte staten skadorna på tamdjur och hundar med knappt 600 000 kronor och det går även att få ersättning för förebyggande åtgärder, till exempel elstängsel.

Om det är rimliga nivåer kan naturligtvis diskuteras. Men det är inte vad debatten handlar om. Ersättningsnivåer och procenttal rör sällan upp så starka känslor. Hos de mest aggressiva varghatarna är det snarare ett korståg mot artens hela existens: vargen ska utrotas helt, alternativt ska invånarna i Dalarna själva få rösta om hur många som ska skjutas. Det är människan mot vargen, i en retorik som luktar artonhundratal och gamla myter.

Med den inställningen får vi inte förhandla.

I ett land får man ge och ta. Ingen tvivlar på att stockholmarna själva skulle vilja rösta om hela det svenska utjämningssystemet, med resultat att inte en enda skattekrona skulle flyta från huvudstaden till mer glesbefolkade landsdelar. Men på samma sätt som även nollåttor har ett ansvar för att hela Sverige fungerar, så är också vargen en nationell fråga. Den är en självklar del av den svenska faunan och att den en kort tid varit utrotad gör det bara än viktigare att stammen får en chans att växa till sig.

Motståndarna hävdar envist ”gärna varg, bara inte här hos oss”. Tyvärr går det inte att styra var vilda djur som vandrar långa sträckor väljer att etablera sig. Ska varg överhuvudtaget få finnas i Sverige får vi acceptera att den själv väljer bostadsort, skjuta missanpassade djur som är särskilt farliga för tamdjur och sedan solidariskt hjälpas åt att ge rimliga ersättningar till dem som drabbas extra hårt av dess framfart.

Dessutom, för att nå en livskraftig stam (forskarna menar att minimigränsen för en sådan är mellan 200 och 500 djur) måste tjuvskjutningen stoppas.

”Uppdrag gransknings” reportageserie om varg och tjuvskytte visar på ett rättsproblem. Bevis ”försvinner” hos polisen, och centrala företrädare för nationella rovdjursorgan är starkt indragna i tjuvskjutningen. Tage Collberg, ordförande för Svenskt Samarbetsforum i Rovdjursfrågor, avslöjar inför dold kamera att han själv varit inblandad i verksamheten och berättar hur man bäst undanröjer bevis från tjuvskjutna vargar. Nu har en förundersökning inletts mot Collberg.

Hoppas den bli framgångsrik. Med Collberg & kompani får samhället inte förhandla.

Elly-Ann Johansson