ÅSIKT

”Självklart är det mamman som stannar hemma”

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I år blir jag 26 år och till sommaren kommer jag att vara färdig med min högskoleutbildning. Under alla dessa år har min utbildning kostat samhället mycket pengar och därmed har jag tillhört de tärande. När min utbildning är till ända är det meningen att jag ska börja arbeta och bidra till det gemensamma.

Men risken är stor att jag nu kommer att få känna på den diskriminering som unga kvinnor utsätts för på den svenska arbetsmarknaden. För arbetsgivarna räknar med att jag troligtvis kommer att bilda familj och skaffa barn, vilket i sin tur kommer att medföra att jag kommer att vara borta från arbetslivet under en lång tid. Detta förutseende från arbetsgivarnas sida kommer att leda till att jag inte får samma chanser till arbete som mina manliga kollegor.

Själv funderar jag på vad det är i samhället som hindrar mig från att både skaffa barn och att utvecklas i arbetet. Framför allt tänker jag på föräldraförsäkringens utformning. I all välmening har socialdemokraterna infört världens längsta föräldraförsäkring utan att tänka på att just den skulle bli en kvinnofälla.

Den stora majoritetenav kvinnor som får barn tar ut hela föräldraledigheten och hamnar därmed efter sina män i karriären. Många glömmer bort vad de lärt sig, de tappar arbetsrytmen och missar sin chans att utvecklas inom sitt arbete. När man har varit borta under en längre period känns det därför kanske svårt att gå tillbaka och det vårdnadsbidrag kristdemokraterna förespråkar kan framstå som lockande. Men vårdnadsbidraget är ännu en stor kvinnofälla.

Kd:s nya familjepolitik innebär att kommunerna ska ge föräldrar ekonomisk ersättning för att de tar hand om sina egna barn på dagtid. Deras argument för vårdnadsbidraget är att det är bra för barnen att tillbringa mycket tid med sina föräldrar.

Men jag ser i vårdnadsbidraget ännu en möjlighet för fäder att slippa ta ansvar för barnen. För den förälder som stannar hemma är självklart mamman. Det barnen behöver i dag är knappast mer frånvarande fäder.

Baksidan av vårdnadsbidraget är också att vi får två sorters arbetsmarknad, en för kvinnor med lägre löner och sämre anställningsförhållanden och en för män. Därmed överges den svenska jämställdhetspolitiken som tar sin utgångspunkt i att grunden för jämställdhet är kvinnors och mäns möjlighet att ha arbete och inkomst på lika villkor.

Den egna inkomsten ger kvinnor och män samma möjlighet att göra sina egna val.

Men vad som är mest ohederligt med kd:s förslag om vårdnadsbidrag är att de inte talar om hur de ska finansiera det. De vill att man ska ta pengar från förskolan och ge till föräldrar som är hemma med sina barn. Vad de däremot inte berättar är att det här systemet undergräver de ekonomiska förutsättningarna för den offentliga barnomsorgen genom att kommunernas skatteunderlag försämras.

För några veckor sedan beslutade kd:s kvinnoförbund att gå emot partiets linje och kräva fler pappamånader. Deras motiv är att barn behöver mer tid med sina pappor.

På s-kongressen i april förlorade den linje som familjeminister Berit Andnor har drivit hårt: att inte individualisera föräldraförsäkringen. I stället beslutade kongressen att utreda olika modeller för hur man ska knyta fler månader till vardera föräldern. Tidigare i våras anslöt sig även miljöpartiet till alla dem som vill ha en individualiserad föräldraförsäkring.

För den socialdemokratiska familjeministern borde det kännas besvärande att i en familjepolitisk fråga försvara en ståndpunkt som är för reaktionär till och med för kd:s kvinnoförbund.

För barnens bästa och för ett jämställt samhälle är det dags för regeringen att snarast individualisera föräldraförsäkringen.

Emine Onatli