ÅSIKT

”Under Anna Lindhs ledning drev regeringen en konsekvent linje angående Turkiet”

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Turkiet är kandidatland till EU och i december kommer landet att få besked om förhandlingarna om EU-medlemskap kan påbörjas. För att ett kandidatland ska kunna bli medlem i unionen finns kriterier som har varit svåra för Turkiet att uppfylla. EU kräver bland annat att personer som hör till en minoritet ska ha rätt att utveckla sin etniska, kulturella och språkliga identitet.

Den 6 oktober ska EU-kommissionen presentera sin rapport om utvecklingen i Turkiet. Det sägs att inte heller i den här rapporten nämns kurder eller det kurdiska språket. Turkiet har sedan staten bildades förnekat kurderna som en folkgrupp. Med minoriteter i Turkiet menar de att det var enbart de enbart de kristna minoriteterna som erkändes i Lausanne 1923.

EU bör tvinga Turkiet att redogöra för landets samtliga minoriteter och hur man tänker garantera deras rättigheter. Om EU ser mellan fingrarna med minoriteters rättigheter i länder som inträder i unionen kommer det senare inte att finnas något medel för att påverka vad som sker i dessa länder.

Jag träffar många oroliga kurder som säger att Sverige inte kommer att vara lika tufft mot Turkiet när det gäller kurdernas kulturella rättigheter, nu när Anna Lindh är borta. Under Anna Lindhs ledning drev den svenska regeringen en konsekvent linje.

Alla kurder var glada och stolta över att Sverige valde att försvara de mänskliga rättigheterna så starkt. Det var glädjande att se att regeringen bedrev en utrikespolitik som utgick från alla människors lika värde oavsett var de bodde.

Vid en granskning av de aktuella ändringarna av lagparagraferna på det här området visar det sig att Turkiet överdriver reformernas betydelse för att snarast få inleda förhandlingar med EU.

Trots att Turkiet påstår att förbudet mot det kurdiska språket har upphävts får exempelvis inte undervisning ske på kurdiska i skolorna. Däremot får man anordna privata kurser i kurdiska språket.

Reformerna innebär också att man i statliga tv-och radiokanaler får sända program på kurdiska – men inte i privata kanaler.

De här förändringarna är dock bara tillåtna så länge de inte står i strid med den turkiska författningen och i den sägs uttryckligen att det i Turkiet bara finns ett officiellt språk, nämligen turkiska. Det innebär att det fortfarande är ett brott mot konstitutionen att använda kurdiska i offentliga och privata sammanhang.

Eftersom Turkiet inför EU vill framstå som ett land som värnar om minoriteternas rättigheter. Och påstår att dessa lagändringar garanterar sådana, kommer det turkiska rättsväsendet säkert en tid att se mellan fingrarna för brott mot förbudet att använda kurdiska. Men när uppmärksamheten har lagt sig och regimen vill kväsa den kurdiska identiteten finns förbudet kvar i författningen.

Turkiets minoriteter har långtifrån garanterats några kulturella rättigheter. Eftersom stora delar av det politiska etablissemanget i Turkiet är angelägna om ett EU-medlemskap har EU stora möjligheter att påverka genom att ställa hårda krav i medlemskapsförhandlingarna. Därmed tvingas Turkiet att genomföra förändringar i grundlagen så att kurdiska blir tillåtet.

Jag minns en gång när Göran Persson i en riksdagsdebatt lovade att Sverige definitivt inte kommer att släppa sitt engagemang i den kurdiska frågan. Det vore nu läge att visa att detta engagemang består genom att sätta som villkor att kurderna erkänns som etnisk minoritet och garanteras sina rättigheter.

Emine Onatli